Årets första...

... julklapp!  En sån här får man om man samlar några kollegor och tvingar dem att sjunga varje måndag:

Jag kan varmt rekommendera metoden.
















Och så har jag varit på luciatåg. Inte bara jag, Niklas följde med. Mammas kommentar (via sms) "Har du fått ut Niklas i snön???"


















Sen åkte Niklas till Kanarieöarna. Jag roar mig med att rätta texter, rätta texter och rätta lite till. Samt att prova kläder inför årets tripp till Hällsjö. Ja? Man måste vara rätt klädd ska ni veta, värre än Stureplan a hänne!

Ja okej, jag köpte en påse ostkrokar för att trösta mig (läs: för att få äta upp allt själv) i helgen. Tydligen gör gräsänkeskapet att jag tappar alla former av hyfs och etikett.




Ja det är smulor det där. Det blir så om man maniskt äter ostkrokar slött halvliggande i soffan. Och ja, det är en Harry Potter-tröja.


Och ja, jag vet att en vecka inte är särskilt lång tid, och jag tyckte det var mysigt att vara själv i en dag eller två. Nu tycker jag dock att han har fått nog med sol och värme och kan ta och komma hem igen. Ostkrokarna är ju ändå redan slut?

Modigt?

Idag på väg till jobbet bytte mina tankar plötsligt spår. Det är så skönt att hitta växeln ibland och koppla bort allt dåligt samvete och all noja och alla tankar på "jag kanske gör fel om jag inte gör som alla andra?!". Det är ju för fan MODIGT att göra saker på sitt eget vis. Jag tror att dagens temalåt får bli "Inte mod" som Mossa (vår fina gamla sånggrupp) sjöng för många år sen.

För det ÄR svårt att välja bort ett liv med en tydlig regelbok. Det är svårt att inte göra samma resa som ens föräldrar gjorde. Trots allt är det det enda mönster jag känner mig hemma i, eftersom det VAR hemma en gång i tiden. Min mamma och pappa är de bästa förebilder man kan ha i livet, på många plan, så om jag på något eller några plan väljer att inte gå i deras fotspår utan dra upp ett nytt spår, hur står jag ut med känslan av att missa något grundläggande? Beats me. Men tanken på att vara modig hjälper lite i alla fall.

Veckorna som gått...

 .. i bilder...






Jag har fyllt år. Jag gillar att fylla år.











Min diskbänk tycker inte om när jag fyller år.

Tur att Niklas present var att ta hand om inte bara diskbänken utan även maten. Och en blomma som floristen påstod att "vem som helst" kunde sköta. Jag är fortfarande inte övertygad om att mina moderliga omsorger kommer att kunna hålla den vid liv. Varför jag inte skaffar barn? Det torde vara alldeles uppenbart.

Bästa kollegorna i Gropen fixade också en liten present. Det var likörpraliner. Jag glömde bort att jag var på jobbet och åt en. Alkoholintag! Under arbetstid! 

Och Henke och Maria tog sitt ansvar (hur det nu kan vara deras ansvar, men hursomhelst) och ersatte biltärningarna (som faktiskt var min födelsedagspresent förra året) med nya fina OCH ett rattlås OCH en doftgran. Vi får hoppas att det där med stulna biltärningar inte blir något årligen återkommande. Även om det förstås löser frågan om lämpliga födelsedagspresenter till undertecknad?

Och så blev jag grundligt sjungen för. Pappa, Jenny och systerdöttrarna sjöng för mig på telefon (jag skrattade så jag nästan dog när jag hörde röstmeddelandet med syster och döttrar som inkommit när Niklas och jag firade födelsedag med Breaking Dawn på bio. Det där med tonsäkerhet kommer med åldern och inlevelsen har de minst sagt redan. Jag räknar med en tryggad inkomst på ålderns höst genom deras respektive artistkarriärer). Och så överraskade mina fina treor med en låst klassrumsdörr (de brukar alltid vara på plats i förväg). När jag låste upp stämde de upp i födelsedagssång, stående bakom stolarna. Och tavlan såg ut så här: 

De som klagar på dagens ungdom har aldrig träffat mina HUM-treor, den saken är klar (eh ja, det står visst nåt om whiskeykola på tavlan. Jag kan inte FÖRSTÅ var de fått den informationen ifrån). 

Och slutligen: adventstid kom till mitt ensamma hus (ja det är inte så ensamt här men i alla fall...)! Granen är på plats!

Nej förresten, slutligen: jag måste flytta från Gävle. Nu har till och med företagarna i stan börjat med det förhatliga "eftersom att". Jag står inte ut! Jag ÄR ingen språkpolis normalt sett men det är ju så fruktansvärt fult!

Idag vill jag...

... dela med mig av något som jag brukar hålla för mig själv. Han tycker inte så mycket om att vara med på bild, men tatueringarna på fingrarna torde ändå avslöja hans identitet.

Ett år. I min värld är det inte bara ovanligt utan helt ofattbart. Vi firade vår ettårsdag för några veckor sedan och det kanske är dags att berätta om vårt år tillsammans.



Ibland känns det som om vi nyss har träffats. Då blir jag förvånad när jag öppnar lägenhetsdörren efter en lång dag på jobbet och ser att lamporna är tända och middagen står på bordet (okej, det händer inte jätteofta eftersom vi har lite olika matvanor, men ibland!) och Niklas står i köket och bara... är mysig.

Ibland känns det som om vi har känt varandra mycket längre än ett år. Vår (gemensamma) sjuka humor borde ha tagit längre tid att utveckla. Vi har hunnit bli med bil, bli av med bil och bli med bil igen. Vi har lärt känna varandras familjer (Niklas har till och med fått ett par egna tjocksockar och jag väntar just precis nu på att få bjuda hans mor och bror på försenad födelsedagstårta), följt varandra till sjukhuset, gått på dop och 40-årskalas, åkt tåg och klivit av på fel station, klätt ut oss till låtar på maskerad, storhandlat på Maxi ICA (INTE ICA Maxi!), pratat i sömnen, haft magsjuka och varit förkylda, sett dåliga filmer, hållit handen på långpromenader (eller okej, Niklas vägrar gå längre än runt kvarteret), vunnit pengar, haft dåligt med pengar, längtat efter hund, sett hela The Wire, Oz, Game of Thrones och Dexter (och älskat varje minut) och lärt varandra massor med nya saker (Niklas kunde inte steka kyckling och jag hade ingen aning om vad AD Carry var för nåt). Men mest har vi skrattat.

Jag brukar kika på Niklas varje morgon när han ligger kvar och snusar i sängen och fundera på hur i hela friden han har hamnat här. Hos mig. Men sen struntar jag i hur och varför och är bara riktigt riktigt glad att han valt att stanna kvar. Varje dag. I ett år. Och att vi förhoppningsvis väljer att stanna hos varandra i många år till.

Ge mig ett M!

Min Niklas vet verkligen hur  man köper en ettårspresent/födelsedagspresent...


 Jag har ÄNTLIGEN en egen Modotröja!



















Att jag ser lätt galen ut? Ja? Vi vann ju igår!

Nästan en månad...

... utan ett enda inlägg. Vad tyder det på? Jag har massor med bra och dåliga nyheter som förtjänar långa genomgångar. Och eftersom det här är min dagbok light som jag använder för att komma ihåg saker (jag lider av kroniskt dåligt minne efter min lilla tur in i väggen för några år sen) så vill jag lägga lite tid på det... sen... Just nu hinner jag inte. Jag har två kandidater på jobbet, jag har varit i Stockholm fem gånger på en månad (både för jobb och nöjen) och jag har fortfarande inte fått ordning på alla papper och försäkringar hit och dit efter debaclet med Nifty (det är en av de saker som förtjänar ett inlägg. Eller två, tre alla gånger). Men jag ville bara lugna alla oroliga fans (eh få se, Anna G, Annagrannen, Angel och mamma och pappa?). Det är på g.

Tills dess tänker jag öka frekvensen även om jag inte hinner skriva om allt kronologiskt hela tiden. Idag är jag glad för att jag redan köpt ingredienser till min födelsedagstårta. Jag vet inte när och hur jag tänker bjuda på den, men marsipanlocket ligger i skafferiet!

Upp som en sol...

...ner som en pannkaka...

Ja den senaste veckan har sannerligen bjudit på en blandat kompott om man nu vill vara klyschig (och let's face it det är vi svensklärare hela tiden). Först var Niklas tvungen att svälta sig ett par dar inför en undersökning. Sen körde jag honom till Max och tvingade honom att beställa vad han ville.

Det finns mycket finare bilder på min ätande älskling men de får jag inte visa. Endast denna. Och jag tycker i och för sig att det inte är mer än rätt att visa en bild där han för en gångs skull matchar min nivå av fotogenialitet.



Sen har jag hunnit vara ute på en hel del representationsuppdrag. Som ett belysande exempel (för att ni ska förstå exakt hur ovan jag är vid den typen av uppgifter) så blev jag smått extatisk vid åsynen av några burkar Ramlösa i klassrummet där jag skulle informera om Vasaskolans humanistiska program. Kände mig som värsta proffsföreläsaren. Vilket jag givetvis ÄR också.

Representationsuppdrag två var av en liten annan karaktär. Då åkte jag, på fullaste allvar, till Svensklärarföreningens hundraårsjubileum. Jag kände pensionärspoängen rulla in med skrämmande hastighet nånstans på tåget mellan Uppsala och Stockholm... Det var en sjukt rolig tillställning. En massa GRATISGREJOR? Det är inte lärare bortskämda med, så vi förvandlades givetvis till ett gäng galna gamar.

Som om det inte räckte med det bjöd dagen dessutom på fantastiska föreläsare: Daniel Sjölin, Jonas Hassen Khemiri, Stina Ekblad (min GUDINNA, jag grät en skvätt när hon högläste svenska dikter) och sist men inte minst, den HEMLIGE GÄSTEN. Jag var helt övertygad om att det inte skulle vara någon jag kände till, jag är ju inte så kulturell som jag ofta ger intryck av att vara (ja vadå, det FINNS faktiskt elever som tror att jag är kulturell efter att de varit med mig på teater), men så presenterade herr konferencier Tomas Tranströmer. Min anonyma kollega och jag stirrade förbluffat på varandra och sedan slog den stora kändisfrossan till. Jag drabbades av total panik. Jag kallsvettades. Jag blev alldeles tårögd. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag en kvart senare skulle ta nobelpristagaren i hand (en kedja rätt komplicerade händelser ledde till denna märkliga utveckling), men det gjorde jag. Sen babblade jag oavbrutet om detta i ungefär... tre timmar. Tur att min anonyma kollega och jag bestämt att vi skulle ta en drink och övernatta i storstan. Tur för mig alltså. Inte för henne.

Där var det slut på solskenshistorierna, för när jag kom hem var min älskade lilla bil Nifty STULEN?! (Ja, jag döper mina bilar och ja jag brukar ha ganska starka känslor för mina bilar). Jag har inte hämtat mig från chocken än, så här fyra dagar senare. Glad i hågen (som alltid när jag är på väg till danskurs) skuttade jag ut till parkeringsplatsen i söndags och blev stående som ett fån i flera minuter, stirrandes på det tomma intet mellan grannarnas bilar. What the...?!

Jag ringde Annagrannen som har extranyckeln, jag anklagade Niklas för oegentligheter och jag funderade på om jag kanske råkat parkera nån annanstans innan jag insåg det ofattbara: någon måste ha tyckt att hen hade rätt att inte bara stjäla en bil som uppenbarligen tillhör en person som inte lever direkt jättefett (torde inte vara JÄTTESVÅRT att räkna ut då det står en 87:as Ford mitt bland alla skinande nybilar) utan att de dessutom hade rätt att ta alla mina CD-skivor (några med rätt högt sentimentalt värde), min GPS (pappas begagnade som jag precis fått och med mitt hysteriskt taskiga lokalsinne var rätt glad över) och min bilstereo. Jag fattar verkligen inte.

Så nu står stackars Nifty på en bilverkstad i Sandviken (där hon hittades på måndag förmiddag). Det är högst otroligt att försäkringbolaget kommer att tycka att hon är värd lagningskostnaden utan antagligen kommer jag att få ersättning istället. JAG VILL INTE HA ERSÄTTNING, JAG VILL HA MIN BIL!

Ja. Det får alltså sammanfatta veckan som gått.

Long time no see

Jag läser just nu Caitlin Morans How to Be a Woman och är glad för att det finns ett kapitel om Why you should have chilren och ett om Why you shouldn't have children. Jag känner så väl igen mig i kommentarer som "When you meet the right man, you'll change your mind love" och Caitlins syster Caz svar "When Myra Hindley met her right man, it was Ian Brady". Själv brukar jag tänka "Det gjorde Hitlers mamma också". Men sånt kan man ju inte säga. Inte till snälla tanter och farbröder som bara vill trösta mig. De inser inte att jag inte är särskilt ledsen.

Ibland verkar det så lätt att vara man. Ingen ifrågasätter om Batman verkligen kan känna sig hel som människa utan barn. Och ingen tycker synd om honom för att han inte är en "riktig man". Och framförallt. Det är ju så jäkla lätt för män att tvätta kläder.

Niklas senaste tvätt. Vita t-shirts. Han behöver aldrig fundera på om eleverna såg honom i den där klänningen förra veckan och om han därför kanske ska välja nåt annat. Han får ofta beröm för sin "genomtänkta stil". Och så är han snygg varje dag.

Häromdagen fick jag en present som gjorde mig glad på riktigt. Jag kan ha hoppat lite på stället. Annika, jag och vår chef Mari åkte till Stockholm förra veckan för att presentera vårt genusprojekt på Skolverkets konferens. Oj så skoj. Vi tycker ju förstås själva att vi är rätt bra, som personer, lärare och genus...eh...personer. Men responsen vi fick var helt otrolig, jag ÄLSKAR att presentera saker inför lärare som är bra på att ge positiv respons. Vi är verkligen en helt fantastisk yrkesgrupp (fast jag funderade på att lämna den i onsdagskväll efter avtalsskrivandet. Jävla BLAJ!). Hursomhelst, på konferensen pratade även Jesper Lundqvist som råkade starta debatten om "hen" för några månader sen (se artikel här). Jag väljer ordet "inspirerande" för att beskriva hans föreläsning/show. Och gissa om jag tänker tvinga alla syskonbarn och gudbarn och Angel-barn att lyssna på tant Jessikas högläsning av denna pärla.

And time goes by...

... och jag jobbar och jobbar. Terminsstart = total panik, sjuk arbetsbörda och galet roliga elever. Jag tycker att jag hanterar det rätt bra ändå, även om Therese kallade mig "skamlösa unge" igår.

Niklas: Älskling! Jag måste jungla med din mus!
Jaa... Säger du det så?

Anonym kollega: Han måste ju ha supit Olle Käll.
Olle gör scheman. Ibland får man ett dåligt schemaår. 
 

Always...

... look on the bright side of life. Ni kommer att förstå varför jag väljer just denna trudelutt som inledning på en solig måndag.

I morse skulle jag väcka Niklas "mysigt". Alltså hoppa upp i sängen och våldskrama honom medan jag väser "kaffet är klaaaart, dags att kliva uuuupp". Tyvärr har jag en rätt hög säng, vilket innebär att jag måste använda en pall i hoppet upp i sängen. Och tyvärr var den pallen inte riktigt där min namnlösa tå (den bredvid lilltån? Vad heter den?) trodde att den var. Således har jag nu övergått från att bryta småtårna längst ut till att satsa på de mer svårtillgängliga en bit längre in. Man måste ju utmana sig själv då och då.

MEN, den ljusa sidan då? Jo, jag hann med danskursen igår och det var fan bland de roligaste passen jag någonsin varit på. Kursledaren sa att jag skulle sluta sejfa och överdriva ett tag för att komma ur gamla vanor. I shall. I shall...

Dreams are like...

... angels? Nej, inatt drömde jag inte om Angel utom om Therese. Med tanke på att det inom drömforskningen finns de som hävdar att alla personer i drömmar egentligen är representanter för någon sida hos dig själv så var det alltså egentligen mig själv jag drömde om? Eller? Hur funkar det där med tvillingar där man faktiskt redan ÄR en del av den andra utanför drömmarna? Beats me.

Hursomhelst. Therese bodde i Gävle i min dröm. Vi skulle gå och äta lunch. Men först gick vi på Twilfit, och i en låda där hittade jag min egen gamla BH som jag råkat lämna sist jag provade BH:ar (inte nån fin BH utan en sån där som man bara kan använda när man går på gymmet). Helt normalt. Sen ville Therese gå och äta lunch, och Niklas och jag skulle följa med. Tyvärr insåg jag att min nästa lektion snart skulle börja så jag förklarade vänligt att jag måste gå. Då blev Therese hysterisk. Hon högg tag i min arm och skrek "Men du förstår inte! Det är ingen som vill umgås med mig! Jag har för smala armar! Och titta på mina pekfingrar!" Jag påpekade att mina pekfingrar är lika smala men hon vägrade lyssna. Det var jättehemskt. Jag kände mig som en dålig DÅLIG syster. Sen vaknade jag.

Har numera...

... alla lärarbloggar igång (en för varje kurs. Det blir en del). Inte lika kul som att blogga här men how much can a girl blog in a day liksom?

I söndagskväll svängde pappa förbi på väg mot jobb österut. Mamma undrade i lördags om jag ville ha "lite blåbär". Med tanke på att jag äter bärsmoothie varje morgon och blåbären är den klart dyraste ingrediensen så bomshackalackjatack. 

Fler spännande nyheter från mitt liv: På jobbet brukar vi bjudas på fika typ... en gång varje termin. I år har de ÄNTLIGEN förstått vad som är det enda acceptabla glutenfria fikabrödet! Mums!

Och så här vi förstås firat Jörgen och skolstarten. Service är när man får den andra ölen innan den första tar slut. Visst är det vackert?

Häromdagen utbröt ett litet krig hemma. Niklas sprayade ner mig med raklödder. Jag bidade min tid och sen tog jag hämnd... Synd bara att jag inte siktade lika bra. 

Summer of '12

 Årets semester inleddes med ett dansstopp i Härnta... Vågat kan tyckas med tanke på mina senaste dansupplevelser i de trakterna, men jag fruktade icke. Maria var ju med mig. Märkligt nog tog jag inga kort på värdparet, bara på kladdkakan från pausen i bilen? Även om jag upplevt bättre danser är det en svårslagen kväll. Alla bra danser i världen kan inte ersätta en kväll med Maria (no offense till de jag dansade med).

Extra plus får dock Gussjönoret för den innovativa entréstämplen.  

Semestern fortsatte med tjejkväll och tillhörande laxfestival i Sollefteå. Vi inledde givetvis med en favorit i repris: klädbytardag!




 Cilla: Se! Inte ha han nå häst e!

Therese: Men gud jag trodde det var en zebra! Men det var din granne i randig tröja.

Jag kom hem med ett par nya märkesväskor, en galaklänning, en berömd partytopp och lite jobbklänningar. Najs.

Saskia: Jag kom på mitt i att jag inte har några.

Underkläder. Mitt i en gymnastisk övning.

På laxfestivalen träffade jag min andra Therese. Alltså inte min tvillingsyster men dock en Therese jag känt nästan lika länge. Åh vilka minnen.

Saskia passade på att utmana Mattias i armbrytning. 

Dagen efter vårt segertåg genom Sollefteå bröt vi ny mark. I Hällesjö. Nejnej, inte Hällsjö, HällEsjö. Vad? Det är en jättekänd liten by mellan Östersund och Sundsvall nånstans. Där har en gammal bekant till familjen Nilsson byggt upp en westernby.

Jag försökte ta kort på skylten, men jag fick inte för Niklas...

 

 

 

 Ha!

 

 

Jag skrev mitt specialarbete på gymnasiet om Vilda Västern. Jag tyckte allt var coolt i Hällesjö. Särskilt när systerdottern Emma blev så rädd av en smäll att hon hoppade in i mosters (läs: min) stora häck och nöp tag. Eller kanske särskilt den här vagnen.

 

Ja sen blev det som vanligt en hel del Yatzy. Pappa höll koll på siffrorna. Som det ska vara.

 

I Hällsjö pågick även febril aktivitet på hustaket. Av någon anledning tycks mor och far tro att det kommer ännu en VINTER? Nä. Det ställer jag inte upp på. Snörasskydd var hursomhelst det senaste projektet. Förutom att jag trodde att de skulle ta livet av min Niklas när jag såg hur han hängde och slängde på ställningarna fick vi alla (ja vi som satt inne och spelade kort istället för att delta) hjärtat i halsgropen när det dånade till som att någon trillade ner. Men det var bara Therese pall som inte stod pall. Hohoho. Pappahumor.

Annars går ju som bekant en hel del av tiden i Hällsjö åt till att äta. Och fika. Tur att pappa skaffat en cappucinomaskin. Och att det alltid finns öl i kylen och ostkrokar i skafferiet!

 

När fikabrödet tog slut messade Saskia och frågade om vi ville ha fika. Det ville vi. Så hon kom från civilisationen med köpe-kakor!

 

Och fina Saima! Katten Rand tyckte inte att Saima var riktigt lika fin som vi andra tyckte.

 

 

Vi fikade i Sollefteå också. Flera gånger. Det är väldigt bra att Therese flyttat dit så man har en ursäkt för att göra små utflykter då och då.

Jag har som vanligt försökt få till en normal bild på Niklas, men det... går bara inte...

Jag  menar, alla andra är det ju så lätt att få bra bilder på?

Mor, Jenny och jag tog en stärkande kvällspromenad. Jag fick bara tre myggbett. Och en hel del medicin för själen.

Och så. Var det dags. Sundsvall. Norrporten Arena. Matsäck för en mindre armé. Konsertfest med BRYAN ADAMS och SYSTRARNA NILSSON.

Magnus Uggla spelade innan folk ens kommit in. Men vi var på plats förstås. Kunde hela texten till Kung i baren också.

















Therese och Jenny identifierade en gammal granne på läktaren mittemot. Det var en fotbollsplan emellan, men som värsta agenterna använde de fotot han lagt ut på FB för att identifiera vinkel och därmed trolig sittplats. Impressive.

När Kent spelade hade det kommit lite mer folk.















Sen började det regna och personalen delade ut vita regnponchos. Ganska snart var planen full av spöken... Och mitt i spökskocken stod en liten gul kyckling. Det var Therese i mammas gula regnjacka.





Från Bryan Adams framträdande har jag inga bilder utom denna.


 Jag var för upptagen av att omväxlande jubla, sjunga med och gråta. När introt till Heaven gick igång och vi hade ett hav av stjärnor (mobillampor) omkring oss i den mörka augustikvällen samtidigt som åskan mullrade i fjärran och systrarna Nilsson höll varandra i händerna, då var det lätt att sjunga med i "we're in heaven, and love is all that I need"







På vägen hem stannade vi till i Härnösand för ännu mer kärlek. Min fina fina exsambo och hjärtevän Anna ställde upp på en långfika. Jag funderade på att stoppa in henne i skuffen och ta med henne till Gävle så vi slipper bo så långt ifrån varandra.

Jag tänker inte ens försöka sammanfatta veckorna som gått. Jag har knappt ens märkt det dåliga vädret, vad spelar det för roll när jag har Niklas med mig och är omgiven av familj, vänner och... Hällsjö.