Grönt är...

... inte alltid så gott. Men nyttigt.

Jag har fått en kostplan av "min" näringsterapeut Malin. Vi ska försöka tvinga min mage till lydnad. Eller ja, i alla fall vara snäll mot den och se om den är snäll tillbaka? Därför har jag nu gett mig själv mycket strikta förhållningsorder (utifrån Malins rekommendationer) vad gäller matintag. Vilket innebär att jag, i alla fall så här i början, bara kan tänka på mat. Jag planerar och mixar och letar recept och kokar och funderar och handlar sånt som vi matade kaninerna med på den gamla goda tiden. 

Så hädanefter kommer det här att vara en matblogg. Allt annat får stå tillbaka. Så det kommer ju att märkas en hemskt stor skillnad. Eh. 

För övrigt anser jag att jag har världens bästa Niklas. Fast jag var en dålig flickvän igår hade han diskat och plockat undan (hemma hos MIG alltså) när jag kom hem så att jag skulle få pyssla med min mystiska mat i lugn och ro. Att hans nya smeknamn på mig är "doodoo" är jag därför beredd att bortse från. Ett par dar.

As it were

Även om jag stundtals kände att jag gärna stannat på Irland (kanske i Connemaras vidsträckta landskap, eller helst i Dublins bubblande stadsliv) fanns det, trots allt, faktorer som tippade vågen åt Sveriges håll. Jag drabbades till och med av en viss hemlängtan de sista dagarna. Det har aldrig tidigare inträffat på Irland.

Som den humanist jag är analyserade jag förstås mina känslor noggrant. Och kom fram till följande:

Jag trivs löjligt bra på mitt jobb just nu. Seriöst, jag önskar att alla kunde få umgås med mina elever under en dag. Det är omöjligt att inte bli en bättre, och smartare, människa i deras sällskap. Under en och samma vecka kan man till exempel få förklara vad en oxymoron är, dela med sig av sina celebrity crushes, lyssna på tal om extremism, väcka bakfulla elever med kung Carl Gustavs tal samt diskutera hur våra förväntningar på kärlek kan skada våra relationer. Det är inte klokt egentligen.

Jag trivs löjligt bra med mina vänner. Om jag önskar att alla kunde få ha mina elever i sin vardag önskar jag ännu mer, för hela världens välmående, att alla kunde få ha vänner som jag har. Jag menar, jag känner mig nykär varje gång jag springer på Annika i korridoren, jag får en bamsekram av Jörgen nästan varje dag, jag läser Angels blogg och skrattar åt att hon är lika galen som vanligt, jag får ett mess av Anna S som påminner mig om hur roligt det ska bli att vara i Härnta en stund i sommar, jag pratar med Saskia i telefon och skrattar så att jag får ont i magen för att i nästa stund prata av mig en massa mörker och mitt i samtalet kommer jag att tänka på när Tor räddade mig med ostkrokar. Och det är bara en handfull, jag skulle kunna fylla sidan med er.

Jag trivs löjligt bra med min Niklas. Jag är inte så bra på att vara gullig utåt, det är i mina ögon en sak som är bara mellan oss. Så jag nöjer mig med att säga att han är min, och det är så det ska vara.

Sammanfattningsvis (underbart ord, det är alltid vist att ha en sammanfattning) är jag rätt avundsjuk på mig själv. Tills jag kommer på att jag är jag.

Food for thought

Niklas: Tyckte DU att den var god? Smells like doodoo.

Jag har nya matvanor. Niklas är skeptisk. Återkommer med mer info om jag överlever ett par dagar till utan socker. Och bea. Och öl. Och ost.

Sorry...

... what was that? Jag hör så dåligt när jag tuggar whiskey fudge. 
 
Jag: Vad är motsatsen till fotogenique?
Jenny: Therese! 
Starka empiriska bevis tyder dock på att detta inte är ett helt korrekt uttalande. Det finns fler kandidater.

Pappa har lärt mig allt om hur man bär upp en huvudbonad på bästa sätt.

 Först tänkte jag välja ut de bästa bilderna från vår (nästan hela) vecka på Irland och lägga ut här. Ni vet. De där när familjen Nilsson ser helt normala ut? Sedan insåg jag att det var typ... två foton jag i så fall kunnat publicera. Som vi inte var med på.

Fjortisbild.  Rätt nöjd med resultatet måste jag säga.

Således bestämde jag mig för att inte redigera alls. Jag tog trots allt färst foton av alla (färst är visst ett ord, don't mess with a svensklärare) och kommer hursomhelst att råka mer illa ut än någon annan när övrigt material når tryckpressarna.

Therese: Jag lyssnar hellre på Eric Saade.
Hon sa EXAKT så! Vasa? Sammanhanget? Det är HELT oväsentligt.

Therese: Alltså, jag tycker att det känns lite obehagligt att vi flyger över vatten exakt 100 år efter att Titanic sjönk.

Det var nog tur att flygrädda mamma inte följde med ändå. 

Jag TROR att hon visar en bild på mig. I en bild på sig. Tvillinggrej. Därav Jennys något ointresserade uppsyn. 

Jag: Det är en och en halv timme kvar.
Therese: Det är det inte alls! Det är... en timme och tjugo minuter!

Vi var jättebra vänner med Ryanair fram till hemresan då de hade SLUT PÅ CHIPS?! PÅ ETT FLYGPLAN?! Dessutom efter att vi (läs:jag såsom varande glutenintolerant) blivit något tillvänjda vid just chips under veckan som gått. Katastrofalt dåligt. 

Jajemen. Det är en Guinness. En äkta. Jag säger det igen: en ÄKTA. Om det är skillnad på en Guinness upptappad i Sverige och en upptappad på Irland? You betcha. 

Ett kaffehak som valt att kalla sig Insomnia måste ju bara vara bra?

Jag är dock så tråkig att klockorna stannar. Och pappa somnar. 

Notera den vackra gräddmustaschen

 

Pappa: Ja den var god.
Men jag måste nog ha lite smör i.
I Irish coffee:n. Han menade socker. Tror vi. 

Jag har aldrig förstått varför man tar bilder på byggnader och blommor och sån där skit. Det finns vykort för sånt. Jag tar hellre kort på det som ingen annan tagit kort på. Typ Jenny som tar kort på den fina byggnaden. 

Seriöst, vi måste skaffa oss lite bra milkshakeställen i Sverige. Man kunde liksom beställa en milkshake med M&M's i?!

Och det var tur att det fanns milkshakes eftersom glutenfritt för irländska kockar tycktes innebära mjölig toast. Jag åt i alla fall upp kycklingen och osten som gömt sig där inne. 

Om de poserar? Nejnej, så här ser systrarna Nilsson alltid ut?

 Far och dotter 1.

 Far och dotter 2.

Far och yatzyvinst. 

Vi hittade ända till Galway på Irlands västkust. Som vanligt var husen finare på utsidan än på insidan. Vi vet. Det är inte huset på bilden som har skrivit brevet (men det var där vi bodde).










Det var helt omöjligt att se den här vyn och INTE nynna på "The boys of the NYPD choir were singing Galway Bay..." Varför? För att det ÄR Galway Bay!

Det är nog spännande att ha matallergier och gå på restaurang i Sverige. Men på Irland är det värsta Jack Sparrow-äventyret. Man vet liksom aldrig vad man får.


Therese (efter en längre tystnad från mitt håll): Vad?
Jag: Det brinner i min mun.

Therese: Har du druckit öl?
Jag nickar. 
Therese: Hjälper det?
 

Det fanns tyvärr inga twin rooms, så jag och tvillingen fick ironiskt nog ett double room istället. Med dubbelsäng. Men lugn bara lugn, vi använde befintligt byggmaterial och slängde upp en skiljevägg.

Förutom att jag även brände upp halva gommen och halsen på en kopp kaffe och att Therese blev attackerad av en dvärg (ja jag är ledsen för det politiskt inkorrekta i detta men det är det enda ord som passar) lyckades vi även gifta bort Jenny med Mikey D. Det krävdes bara en dag i Connemara på hans buss samt att hon lovade honom eviga potatisar. 

Det tar längre tid att åka mellan Gävle och Skavsta än att åka över hela Irland. Vi vet. Vi har testat. 

Pappa: Jag ser ut som han, vad heter han...
Therese: Frankenstein.
Pappa (millisekunden efter): Karate Kid.

J

Ja och så kanske jag shoppade lite också. Jag hävdar fortfarande att det är en talang att kunna gå in på vilken affär som helst och komma därifrån med ett fynd.








Sista kvällen satt vi på en liten irländsk kvarterspub på en liten irländsk bakgata och drack varsin liten irländsk Guinness samtidigt som det lilla irländska tvåmannabandet spelade "Carrickfergus". Magic.

The Huntahh and the eggs

Idag när jag kom hem hade Niklas fixat en överraskning. Äggjakt! Jag hade tre Gullefjun som agerade ledtrådar men trots detta var jag enligt Niklas "ohyggligt dålig" på att leta. Ja. Jag är ungefär tre år i sinnet (vilket mina kollegor mycket korrekt påpekade på min 30-årsfest). Det var ohyggligt roligt.

Vad som var i? Take a wild guess.

Det var en kyckling...

 ... som hette Gullefjun. Eller det var tydligen flera kycklingar. Häromdan hade Niklas fixat en överraskning. Var jag än tittade stod det en kyckling där!

 Ja det är toalettlocket.

Efter en liten förkylningssvacka blev jag plötsligt superpepp och ville fixa lite här hemma. Ni vet. Så där som man blir när man varit hemma några dagar och rastlösheten kryper i hela kroppen. Så jag limmade ihop min sax med superlim. Ja, alltså egentligen var planen att limma ihop helt andra grejor, men saxen och mina egna fingrar var det enda som fäste. Och JÄVLAR vad det fäste.

Årets första fluga! Jag skiter i att det är minusgrader igen, nu är det VÅR!












Och inte nog med det. På måndag. Åker. Vi. Till.Irland. Jag har en ny fin resväska som går att rulla åt alla håll (jag blev inspirerad av Denise), ett tursamt inköp med tanke på att jag igår fick någon form av ryggskott. Jo tack. Jag vet hur man laddar inför en utlandsresa.