Grejer jag gillar...

... med den här tiden på året.

Att cykla hem från en trevlig fest med skratt och dans natten mot första advent och se några vita flingor sakta dala mot marken precis när Gävlebocken dyker upp i fjärran.

Att pynta granen medan jullistan på Spotify premiärspelas i bakgrunden.

Att få tidiga julklappar. Som att BRAD PAISLEY kommer till Sverige igen i mars. Ja jag vet att jag sett honom två gånger men jag skulle nog inte stå ut med att veta att han var i Sverige om jag inte var på plats. Och med tanke på hur jävla bra han varit båda gångerna jag sett honom så känns det ungefär som jag skulle kunna tänka mig att det skulle kännas att gå på en SM-final och veta att Modo kommer att vinna.

Att upptäcka nya versioner av gamla låtar. Som den här som Therese tipsade om (förstår inte hur hon kunde gissa att JAG skulle gilla den här):

Alltså, det är värt det att vänta på att kören ska komma in. Trust me. 

Att lägga abnormt mycket tid på att fixa roliga julklappar till the Nilssons. 

Att se hur Zazu verkligen omfamnar julens budskap om att dela med sig. Han tippar ner sin korg i Aslans korg för han behöver fan-i-mig båda!

Sist men inte minst: Att veta att alla traditionsenliga sammankomster närmar sig: julmys hos A och J, After Sodexho Christmas Table på Absint, julresa upp med Niklas (som förra året blev en väldigt äventyrlig historia!), dan-före-dan-mys med Viklunds, JUL, annandagsrea på Kläddax i Sollefteå och the nyårsmaskerad. Jag är så sjukt taggad. 

Lite livsvisdom...

... signerad Jessika aka Racoon aka Flum (T och jag kallades Flum och Dum på högstadiet och jag tänker fan inte vara Dum!).

"Var dig själv bara" kan vara världshistoriens sämsta (och töntigaste) replik. Minns inte i vilken serie  (antagligen Nemi?) en karaktär svarade "Men jag vet ju inte vem jag är!" och det är ju helt sant. Dessutom är det fan inte alltid lämpligt att vara "sig själv". Om jag är en sur bitterfitta kanske jag inte kan vara det i ett klassrum med 30 trötta 16-åringar och om jag är en högljudd besserwisser kanske jag inte kan vara det i en biosalong? Eller i trafiken (höll precis på att sätta Pixy i sidan på en marginellt större bil vars förare tycktes tro att väjningsplikten var öppen för förslag)?

Jag har ett bättre förslag: "Var din image". Och då menar jag inte din image som i hur ANDRA tycker att den är utan din image som du SJÄLV tycker att den är. Som den här veckan. Jag tycker att jag är mer än lovligt cool. Så jag tar förstås tåget en fredag och går på Black Sabbath med min svåger från Jämtland. För att jag kan. Och för att det är coolt. Och för att JAG är cool i mina ögon när jag gör det. Om ANDRA tycker att jag är supertöntig som tycker att jag är cool skiter jag HÖGAKTNINGS-JÄVLA-FULLT i det.

Sedan tar jag på mig knallrosa tjocksockar till mina fotriktiga jobbtofflor och tycker att jag är absolut snyggast på bygget i det (i konkurrens med nästan 1000 tonåringar och drygt 80, eller 80 dryga, kollegor). Min mamma har stickat dem, alltså är de THE SHIT.

Eller så kör jag bil som om jag var med i en biljakt. Fast lagligt. Men ni vet. Varvar lite vid rödljusen. Gasar på som en idiot mellan rödljusen. Kör mot gult vid nästa rödljus. Sjunger med olagligt högt i bilmusiken. Och känner mig så jävla häftig. För mig är det fortfarande helt sjukt att jag har körkort. Och bil. Med bensin i.

Och så bokar jag biljetter till Dixie Chicks och vet redan på förhand att jag kommer att känna mig så. jävla. rätt. när jag ser dem. För att jag kan varenda rad de någonsin har spelat in.

Slutligen. Jag går minst en gång om dan som om jag är med i en film. Ni vet. Steg som skulle göra sig bra i slow motion. Ett överdrivet högt skratt med ett litet kast med håret när kollegan som går bredvid "skojar till det". Ett mystiskt litet småleende i precis rätt ögonblick (när kameran sveper förbi). Ja. Så jävla coolt var orden.

Mest katter men lite annat också

Mina små kissar har blivit stora! Så stora att de inte längre får vara pojkar... Förra fredan körde en MYCKET orolig matte dem till tant veterinär för kastrering. Jag spelade lugn för kissarnas skull, men på väg hem i en tom bil missade jag först min infart och höll sedan på att köra på en cyklist när jag försökte korrigera misstaget. Otroligt obehagligt att lämna dem hos någon annan. Gör jag inte om! Så till veckan när det är dags för några dagars lov i Hällsjö får de följa med och hälsa på syrran Katla. 

Jo, jag har annat att skriva om än katter faktiskt, som att mitt feministiska hjärta börjat klappa igen. Jag vet inte var det har varit de senaste åren, jag har bara känt små stick i det lite nu och då, men plötsligt känner jag att jag har energin för att börja lyssna till det på allvar. Det är ju en av få "ideologier" (även om jag har svårt att se den som en politisk ideologi, men okej) där ALLA dras över samma kam. Om det finns EN idiot som kallar sig feminist så är genast alla det. Samma sak verkar inte gälla andra (framförallt inte EGNA) politiska åsikter. 

Jag önskar verkligen att det kunde finnas mindre debatt (där man försöker att verbalt brotta ner motståndaren) och mer diskussion i världen idag. I en diskussion går man inte in med inställningen att man måste få rätt, där är man intresserad av vad andra har att säga också. Kanske är man till och med beredd att revidera sin egen åsikt när man lyssnat på andras. Tro det eller ej, men det har hänt mig flera gånger, ÄVEN i feministiska frågor. 

Okej. Tillbaka till katterna. Jag vill bara att vi jämför lite bilder nu. Här är Aslan och Zazu i augusti (tre månader gamla): 

 Aslan och Zazu i mitten av september: 

Aslan och Zazu nu:

Zazu är liksom... normalstor medan Aslan (även enligt veterinären) är "ovanligt stor" för sin ålder. Oh yeah. 

Världens bästa Rand

Kan inte komma på något mer passande än att tillägna dagens inlägg i min återuppståndna blogg till världens finaste Rand. Idag lämnade han nämligen oss efter 15 år som familjen Nilssons beskyddare.

Jag lovade en vän häromdan att berätta historien om fladdermössen, och Rand spelar en högst betydande roll i just den historien. 

En natt i slutet av 90-talet när Therese och jag, som båda torde varit i 17-årsåldern, sover tryggt i våra sängar vaknar vi, eller nej vänta, vaknar Therese av ett konstigt ljud. Hon ropar (naturligtvis) på mig: "Jessika! Jag tror det är en orm under din säng!" Hur hon kan avgöra detta på två rums avstånd (och det är långt i det Nilssonska huset) i becksvart mörker är det ingen som ifrågasätter i det läget (mest för att det bara är jag som hör henne).Först tror jag kvinnan är helt förryckt, vi har liksom sovrummen på andra våningen i ett rätt högt hus, hur i HELVETE skulle en orm ha tagit sig dit upp? Men plötsligt hör jag också. Det väser och skallrar under sängen. Det. Är. Ett. Djur. Under. Min. Säng. 

 Jag FLYGER ur sängen, ut i hallen, in i mammas och pappas rum där kära mor sover djupt (pappa är på jobb den natten och Jenny flyttade hemifrån flera år tidigare, därav den kvarvarande trion i huset). Följande konversation utspelar sig: 

Jag:  Mamma! Det är nåt konstigt under min säng!

Mamma: Va? Nejnej, det är här utanför (viftar obestämt med handen). 

Jag: Eh nej. Jag är rätt säker på att det är under min säng?

Mamma: Nej, jag vet vad det är, det är ingen fara, det är här utanför. 

Jag: ... 

Jag går tillbaka till mitt rum eftersom mamma dittills i mitt liv ALLTID HAR HAFT RÄTT men inser snart att den här gången... är hon ute och cyklar. Jag går tillbaka. 

Jag: Men mamma, det ÄR verkligen nåt under min säng!

Mamma: ... Okej. 

(Senare fick jag veta att mamma här precis vaknat ur en dröm om utomjordingar. De cirkulerade utanför huset men var alltså inte farliga.)

Mamma och jag går modigt tillbaka till mitt rum. Tänder lampan. Kikar in under sängen. Där sitter Rand. Med ett jävla monster i munnen. Vi stirrar dumt. Och länge. Sedan konstaterar vi att det nog är en fladdermus. Vi går ut i hallen. Oklart varför. Mamma tycker att vi (Therese har nu anslutit till sällskapet) är lite fåniga när vi inte vill gå och lägga oss igen. Rand kommer ut ur mitt rum med fladdermusen i munnen. 

Mamma: Spring! In i badrummet!

Vi galopperar in i badrummet men inser att vi glömt jakthunden Nalle utanför. Ropar att han ska skynda sig i säkerhet, den farliga fladdermusen är på väg! Nalle ansluter. Med dörren lite på glänt står vi hoptryckta och kikar ut i hallen där Rand spatserar förbi med en fin fladdermusrosett i munnen (det är för övrigt HÄR du borde ha ropat "Rabies! Rabies" Therese, INTE när jag klappade den gulliga hunden på Irland). 

När jägare och fladdermus försvunnit ur sikte rusar vi tvärs över hallen in i mammas och pappas sovrum och slänger igen dörren. "Alla sova sen i samma säng" som vi så vackert sjöng i mammas födelsedagsvisa när hon fyllde 50. 

Snipp snapp snut så var sagan slut! Fast den är ju helt sann. Sant är också att 15 år är en lång tid i kattår. Men det spelar ingen roll. Jag hade ändå mer än gärna blivit välkomnad hem av Rand i flera år till. 

Avslutar med vad som kan vara den roligaste gif:en nånsin. Även om jag sitter här och är ledsen så hindrar ju inte det att jag gråter av skratt en stund också. Jag har ingen aning om varför min telefon gör såna här av kort men jag bryr mig ärligt talat inte så länge jag skrattar så här mycket åt dem. Bryr mig heller inte om att den inte har nånting alls med ämnet att göra. 

Tanken slår mig ibland...

... tänk om jag inte tagit med mig mina två små rackarungar till Gävle?

Vad tror ni, klarar den sig?

Hur kliver man upp och gör mat? HUR?!

Jag jobbar så mycket att jag inte hinner tänka klart. Alltså, jag tänker ju alltid KLART som i redigt och förnuftigt (ehum, ja eller hur), men jag hinner inte tänka KLART som i färdigt, avslutat... ordentligt.

Om jag hann tänka klart tror jag att jag skulle tänka ungefär så här:
1. Jag vill flytta till ett hus på landet (jag skulle också ha tid att fundera ut hur jag skulle gå tillväga).
2. Jag vill skriva vidare på min fantastiska romanidé (jag skulle förstås även ha tid att komma på en ännu mer briljant intrig och skriva en historia som skulle försörja mig resten av mitt liv à la JK Rowling).
3. Jag vill göra mer musik (både skriva och göra som i att musicera bra mycket mer än jag gör nu. Det tror jag dock inte att jag skulle kunna försörja mig på, med tanke på hur Aslan och Zazu tittar på mig när jag försöker ta ton här hemma).
4. Jag vill spendera mer tid med mina helt jävla underbara vänner. Här, i Härnta, i Stockholm, i Hällsjö. Hur TÄNKER jag när jag prioriterar jobb framför det?! Ja just det, jag hinner ju aldrig TÄNKA så långt eftersom jag bara ser den helt enorma högen med rättning som ständigt väntar...

Så. Nu har jag rantat klart (för övrigt en jävligt elegant anglicism som funkar på svenska också. En rant på engelska=ranta runt som en galning språkligt). Jag kan också stolt meddela att jobbet fört med sig två BRA saker senaste tiden:
1. Jag är numera ÄNTLIGEN inspektor för en elevförening! För er som inte har koll på Vasas mycket speciella... idéer, det finns massor med elevföreningar på skolan och alla måste ha en lärare som "inspektor". Oklart vad en inspektor gör, men det... är en hederstitel. Hursomhelst, jag har väntat i SEX år på att bli tillfrågad, men jag har väl helt enkelt aldrig framstått som tillräckligt pålitlig. Men nu blev det rena ketchupeffekten, jag tycks få den stora äran att vara inspektor för TRE föreningar?! Självskryt, självskryt, självskryt! Hrm, jag blev väldigt väldigt glad vid första frågan. Jag började nästan grina vid andra frågan. Jag våldskramade nästan eleven som ställde den tredje frågan.

2. Jag blev tweetad (ja vad säger man då? Omnämnd i ett tweet har inte riktigt samma klang) av UR! Okej, jag förstår att det är jävligt B om man inte är lärare, men UR är liksom... våra husgudar? Om man får panik inför en lektion och tänker "vad i HELVETE ska jag göra idag?" så finns det alltid en räddning: UR:s pedagogiska och tänkvärda program. Man verkar alltid både schysst (ja, det är film?) och genomtänkt (jaa, det här är ju ett väldigt aktuellt ämne...). Och de tweetade om MIN blogg när jag skrev om deras hemsida? Jag känner att jag blir en aning överexalterad. Kan inte riktigt hantera det. Over and out.

Och så motbilden

De som känner mig vet att jag är en stor förespråkare av ett ärligare liv på sociala media. Alla snuttiga, gulliga, rosenskimrande uppdateringar och snaskiga matbilder och supersöta barnbilder står mig inte bara upp i halsen, de gör att jag jämför mitt liv med andras (tillfixade) liv utan att se att det finns andra sidor av deras liv också. Inte bara av mitt.

Så. Efter alla snuttegulliga kissonge-uppdateringar kommer den nu äntligen här. Motbilden.



1. Jag sopar kattsand MINST fyra gånger om dan. Minst. Och nej, inte bara framför kattlådan, I HELA LÄGENHETEN. De är jätteduktiga på att gå på lådan och kattsanden gör att det luktar minimalt (tycker jag, eller så har jag bara vant mig), men de tar fan med sig halva lådinnehållet i tassarna varje gång de hoppar ur.

2. Det luktar BAJS i mitt sovrum ganska ofta. Okej, mitt sovrum är också typ hela lägenheten, men det borde aldrig lukta bajs där man ska sova. Även om kattsanden döljer doften inom en kvart så är det alldeles för många minuter av det mamma skulle kalla tvångsmässigt sniffande (ni vet, nåt luktar illa, då måste man lukta en gång till. Ooooch en gång till).

3. Kissonga har inte riktigt samma dygnsrytm som matte. De leker gärna fram till midnatt (MAN SKA SOVA SENAST ELVA, FATTA!) och kliver upp mellan halv fem och fem. Och när de vaknar ska Aslan (och ibland Zazu, halleluja) GOSA. Hans favorit är att trampa mig i håret. Först är det mysigt, sen tycker han att hårbotten eller nacken är ännu mysigare så då trampar han in klorna där istället. Det är liiiite svårt att somna om efter ett sånt uppvaknande.

Kissonga sover. 

Fem minuter senare: kissonga sover INTE!

GOSA!

4. Någon av dem, jag tror det är Zazu, äter på sladdar. Hen (de?) har hittills bitit av sladden till ett par dyra hörlurar och till min fina utebelysning.

5. De äter mig ur huset. Seriöst. Hur kan så mycket mat (och ost i Zazus fall) få plats i så små kattkroppar?! Det förklarar i och för sig de osannolikt stora mängderna bajs som hamnar i kattlådan. Förunderligt.



6. De är fortfarande, i mångt och mycket, vildkattungar. Därför kan man aldrig riktigt lita på att en gosig stund är just... en gosig stund. Det kan lika gärna vara en förberedelse för ATTACKEN! Aaaaaah!



7. Jag kan inte lämna nånting framme. Alls. Oavsett vad det är. Deras senaste favorit är en ryggsäck som Niklas packade ur häromdan. Den släpar de fram och tillbaka över golvet. Jag hittar skor och nagellacksflaskor på de märkligaste ställen och jag är ganska säker på att det inte är jag som lagt dem där.

8. Slutligen.

Den här blomman hade långa eleganta blad som hängde ner
över fönsterbrädans kant. Sedan flyttade kissonga in. 

Och ja. Jag ser det ironiska i att jag skaffar katter istället för barn men får uppleva ungefär samma konsekvenser. Men katter liksom barn är ett livslångt åtagande (antingen ens eget eller deras liv) så det är bara att gilla läget. Jag ville bara ge lite perspektiv till alla de som vill men inte har råd/möjlighet/tid att skaffa katt. Det luktar i alla fall inte bajs när ni går och lägger er. 

Och ett litet tillägg: det kanske värsta av allt är att tvingas
gå till jobbet när det här ligger kvar hemma i soffan. 

Hällsjösommar #3...

... eller underbara Viklunds. Uppmärksamma läsare har antagligen noterat att det i Hällsjö inte bara finns en familj som jag räknar som min, utan två. Ingen vet egentligen vilka som adopterade vilka först, men nu tror jag att vi alla kan skriva under på att vi i mångt och mycket är som en enda stor familj. Fast vi bråkar aldrig (eller? Har jag missat nåt?)

Mamma och Mari på midsommarafton symboliserar
egentligen hela grejen. 

Och Per och mamma hittar ofta på tokigheter som att
smyga runt och fota allas hus under täckmanteln "jamen vi ska fota till husforskningen"?
Ja det är klart jag följde med?!

Och säger man "Vad ska ni göra ikväll?" blir svaret "Vi kommer".
Här var CILLA på besök också!!! 

Ja alltså, vi BRUKAR inte ha så där många flaskor på bordet när vi umgås... Det var slattkväll! 

Hos Viklunds får man öl av källargubben. Om man är snäll.
Lina ber på sina bara knän.

Man kan göra så att man först ser till att bjuda in sig själv på
 fika på förmiddan...

... så att man får njuta av Viklunds helt jävla fantastiska utsikt...

... och Linas hembakta GLUTENFRIA bröd?
Jag menar, bara det? Jag kan äta nåt?!..

... och sen ser till att gå tillbaka på kvällen...

... och tömma vindunkar...

... och ta fjortiskort med pappa.

Eventuellt klistret i vår relation: vi har samma intressen.
Spela spel, sjunga och bara ha så jävla roligt tillsammans.

Jag funderar på att skriva en låt till våra två familjer. Den skulle heta "What would I do without you".

Hällsjösommar #2

Vi döpte det nyaste tillskottet i familjen, Hanna Kristina Treolina, i Hällesjö en strålande vacker sommardag. Eftersom jag tillhörde den halva av deltagarna (hela familjen Nilsson och nästan hela familjen Viklund) som stod för musikunderhållningen så tog jag inga bilder i kyrkan. Fjortiskort framme vid koret? Njae. Inte ens jag. 

Min moster Maggan med Hanna i famn. Lyckades få med
både storasyster Emma och tremänning Vilmer på samma kort!

Finast var förstås dopet, men roligast var att familjen Nätterlund
var där! Mina kusiner Morgan och Jörgen. Märkligt hur släkten
tycks ha begåvats med ungefär samma sinne för humor. 

Stor-Hannah och Henrik var med också!

Och så försökte jag ta kort på hur fin mamma var,
men hon stod ALDRIG still!

Jag nedtecknade en hel del citat förstås (bland annat något som skulle bli en ersättning för "Morgan, E DU TRE ÅR?" som är ett hemskt internt släktskämt), men eftersom min telefon fick ett psykbryt och jag bara... blev jättearg, så försvann de när jag fick en ny telefon. Förklaringen är förstås mycket längre och involverar nästan en timmes väntan i Telia-butiken men jaja. Vi lämnar det. 

Huvudsaken var att Hanna döptes, att vi fick hylla henne med sång från hjärtat, att maten och fikat var sjukt gott och att familj, släkt och vänner fick en anledning att samlas för en stund. Min plan var ju i sommar att hälsa på lite släkt, men eftersom jag inte orkade det var det himla roligt att ändå få träffa några av dem!

Ibland...

... är det minst planerade det mest värdefulla. Som en middag på Gävle Brygga med gamla (hoho!) vänner som inte setts på ett tag. Som ett samtal som tar vid precis där vi avslutade för två år sen (även om det fanns en hel del nytt att avhandla). Som känslan av att allt är precis som det ska vara.

Samtidigt som alla har sina problem eller krämpor. Det är så lätt att tro att "alla andra" har det mycket bättre, är mycket lyckligare (och mer LYCKADE) och aldrig känner oro eller tveksamhet i sina liv. Jag skulle egentligen behöva kvällens samtal varje kväll för att påminna mig om att ingen av oss är perfekt samtidigt som vi är alldeles... alldeles underbara.

Och nej. Jag har inte bloggat klart om sommaren än. Det tar bara lite tid att uppfostra två kattonga samtidigt som man förbereder ett läsår. Jag är ju trots allt ingen superkvinna.

Hällsjösommar #1

I Hällsjö har vi en hel del fina människor. Med en hel del fina idéer. Sommarens kanske allra bästa idé stod Therese och Lina för (oklart vem som var först?) när de kom på att vi borde dricka piña coladas en kväll. En annan sak som är fint med Hällsjö är att en idé sällan förblir så pyttig som den är när man först kommer på den. Den liksom... växer. I slutänden uppfann vi med gemensamma krafter något jag varmt kan rekommendera: en drinkkväll.

Reglerna var följande: alla tar med sig ingredienser till en drink till samtliga deltagare. Ja. Det var allt.

Välkomstdrink=strawberry daiquiri

Man kan ju också, för att stila lite, spendera kvällen i ett lusthus med vatten porlande i dammen utanför. Men det går säkert precis lika bra i annan lokal. Vi provade i köket ett par veckor senare (men då var det slattkväll) och det var inga problem!

Gästerna anländer, tungt lastade! Blir så om man
bär med sig egen is. 

Lina: Då kanske vi ska ta en piña colada nu?
Therese: Ja, innan smaklökarna... domnar.

Eftersom varje drink tog en bra stund både att tillreda (vi är ju trots allt inte direkt bartenders) och att inmundiga blev vi, tro det eller ej, inte särskilt berusade. En rekommendation inför dylika kvällar är därför att ha med pratglada människor som låter pratet tysta... drickandet (i alla fall en stund då och då). Samt att inkludera en Mattias. Trust me. Det vill man.

Therese: Alltså förlåt, jag måste bara säga att den är starkare än vad den brukar vara.
Vi hummar lite instämmande.
Mattias: Nä den är bra den här!

Jonas och Angelicas bidrag. MUMS!

Mattias blandar drinkar like a pro. 

 Mattias: Nu ha ja så mycke spritflasker, nu måste ja köpa ett vitrinskåp!

Kanske det enda mindre bra med en drinkkväll.
Det blir liksom lite att ta rätt på sen. 

En alldeles... alldeles underbar kväll! Så där sommarljummet avslappnad med en blandning av gamla minnen och nya historier.

Lina: Alltså, det är skillnad på idioter och... folk.

Sommaren i Hällsjö 19... nej jag menar 2013

Den här sommaren tänkte jag vara på topp. Jag kände mig inte särskilt utarbetad utan i bra form inför ledigheten. Var jag det? Nej TYDLIGEN INTE. Utan att bli alltför personlig (för sånt passar sig ju INTE i en offentlig blogg när man är gymnasielärare och blablabla) så kan man lugnt säga att jag inte mådde särskilt bra i början av sommaren. Ord som "nedstämd" och "deprimerad" använder jag sällan om mig själv, för jag KÄNNER mig inte så, men jag grinade åt... allt. Så vad gjorde jag? Jag åkte hem till Hällsjö. Sen försökte jag åka tillbaka till Gävle nån vecka men det gick inte alls. Så jag åkte tillbaka till Hällsjö. Och jag fick uppleva en sommar där som inte liknade någon annan. För mig är det paradiset på jorden.

Det har varit en sommar för kropp och själ, jag har sprungit många kilometer i stekande solsken på välbekanta vägar och stråk och jag har rensat bland alla gamla papper och minnessaker (låter som något som tillhör en avliden, men vad ska man kalla det då?!) på Hällsjö 110:s vind. Och kanske bäst av allt, något jag inte direkt trodde i början av sommaren: jag fick med mig två nya livskamrater till Gävle.

Rensning a la familjen Nilsson, bär fram ALLT
och lägg det på pappas säng. 

Aslan och Zazu som just nu ligger och sover i min
garderob. I GÄVLE!

Sommaren har bjudit på många fler ögonblick som förtjänar sin egen plats. I'll be back.