Okej. Det som upprör mig mest just nu:
Jag har så många arbetsuppgifter som just nu är proppfulla av innehåll att jag måste PRIORITERA BORT lektionsplanering. Förstår ni hur absurt det är. Jag är lärare. Mitt främsta uppdrag är (i mina ögon) att undervisa. I klassrummet. Men den tid jag skulle behöva lägga på planering för att lägga upp pedagogiskt skickliga och lärorika lektioner måste jag lägga på en hel massa andra jävla saker.
Jaha, säger ni, men så sluta med de där andra sakerna då? Ja det vore ju en enkel lösning. Men nä, se DET går inte! De andra jävla sakerna är nämligen sånt där som gemensam rättning, sambedömning, arbete med likabehandlingsplan, elevstödjande åtgärder, frånvarohantering, ämneslagsarbete, arbetslagsarbete och rättning av NATIONELLA JÄVLA PROV. Det här är inte ens en tiondel av det jag ska hinna med under en och samma dag. Samtliga uppgifter är sådant som planeras av andra eller tillsammans med andra och som jag alltså inte, på eget bevåg, kan ändra. De är dessutom viktiga för att skolans organisation ska fungera och för att vi ska kunna erbjuda likvärdig undervisning och bedömning. Därför: kan någon tala om för mig vilken av dessa uppgifter jag kan ta bort? Så att jag hinner undervisa?
Jag blir så arg att jag grinar. Och okej, jag grinar jämt när jag blir arg men det betyder inte att det här är ett litet problem eller att jag överdriver. Jag vill vara en bra lärare. Jag säger det igen: JAG VILL VARA EN BRA LÄRARE. Men jag hinner inte. Så istället står jag här (ja jag kan inte sitta vid datorn längre på grund av arbetsrelaterade åkommor) och är så jävla ledsen för att jag inte får göra mitt jobb så bra som jag skulle kunna.
Hur kul tror ni att det är att kliva in i ett klassrum med 30 elever och känna uppgivenhet? Uppgivenhet för att jag vet att gruppen behöver ett engagerande lektionsupplägg eller i alla fall en engagerad lärare som orkar ge det individuella stöd varje elev behöver i sitt lärande och mitt lektionsupplägg består av ett enda ord i ett planeringsschema. "Litteratur". Jaha. Jag älskar litteratur. Jag älskar att få andra att älska litteratur. Och så ser jag hur klassens intresse fladdrar till och försvinner eftersom jag inte hunnit tänka igenom hur jag ska presentera upplägget. För att det inte finns nåt jävla upplägg.
Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Tro det eller ej men jag har massor med kreativa idéer och planer som ingen arbetsbörda i världen kan ta kål på. Jag älskar mitt jobb. Men jag tror faktiskt inte att jag kan vara lärare så länge till.
torsdag 15 maj 2014
söndag 4 maj 2014
Much to do...
... and less time to do it in.
Jag tänkte att det kanske var dags att återvända norrut. Jag tänkte att det kunde göra så att oron i själen lindrades. Jag tänkte så mycket bra under några veckor när luftslottet var intakt.
Men så knastrade det av det berömda gruset i maskineriet (i mitt fall rör det sig kanske snarare om stenbumlingar) och nu sitter jag här mitt i plan B istället. Eller i ärlighetens namn plan C.
Det är inget fel på plan C egentligen. Att stanna på samma plats behöver inte betyda att man måste kravla runt i samma hjulspår som förut. Gävle är verkligen inte ett nerköp. Men plan C kommer att kräva väldigt mycket mer ansträngning än vad plan A och B skulle ha behövt. Alla som någon gång har flyttat (mer än ett par kvarter) vet hur befriande det är att plötsligt inte ha några krav och måsten. Även om det bara rör sig om några veckor innan man har skaffat sig nya vanor, måsten och aktiviteter att fylla kalendern med.
Jag minns mina tre månader på Irland med kristallklar skärpa. Det var som om tiden gick långsammare där, som om varje dag var dubbelt så lång som en dag hemma i Härnösand. Ingen visste vem jag var, ingen förväntade sig något av mig och framförallt visste ingen vad jag gjorde om dagarna. Inte för att jag gjorde något märkligt eller olagligt, jag spenderade rätt många dagar på långa promenader längs märkliga fält och förbi jättelika köpcentra och helger i sängen med en kasse biblioteksböcker (allt var ju på engelska!) och en storpack M&Ms. För att jag ville. För att min enda uppsättning lakan inte behövde tvättas och mina sex ombyten kläder redan hängde i garderoben. För att de jag bodde med åkte hem till sina föräldrar över helgen och de andra internationella studenterna visste att vi skulle ses på puben, om inte den kvällen så en annan kväll. För att jag inte dömde mig själv om jag satt där hela dan utan att lyfta ett finger.
Det är klart att jag förstår att en sån drömtillvaro inte fungerar när man är vuxen och har ett jobb att sköta. Men i mitt huvud tänkte jag nog att en flytt från Gävle i år skulle kunna ge tillbaka lite av den känslan. Känslan av att helt enkelt inte kräva så mycket av livet. Utan vara nöjd med en heldag med en eller ett par kissar i soffan. Även om man inte hunnit dammsuga eller organisera förrådet.
Jag tänkte att det kanske var dags att återvända norrut. Jag tänkte att det kunde göra så att oron i själen lindrades. Jag tänkte så mycket bra under några veckor när luftslottet var intakt.
Men så knastrade det av det berömda gruset i maskineriet (i mitt fall rör det sig kanske snarare om stenbumlingar) och nu sitter jag här mitt i plan B istället. Eller i ärlighetens namn plan C.
Det är inget fel på plan C egentligen. Att stanna på samma plats behöver inte betyda att man måste kravla runt i samma hjulspår som förut. Gävle är verkligen inte ett nerköp. Men plan C kommer att kräva väldigt mycket mer ansträngning än vad plan A och B skulle ha behövt. Alla som någon gång har flyttat (mer än ett par kvarter) vet hur befriande det är att plötsligt inte ha några krav och måsten. Även om det bara rör sig om några veckor innan man har skaffat sig nya vanor, måsten och aktiviteter att fylla kalendern med.
Jag minns mina tre månader på Irland med kristallklar skärpa. Det var som om tiden gick långsammare där, som om varje dag var dubbelt så lång som en dag hemma i Härnösand. Ingen visste vem jag var, ingen förväntade sig något av mig och framförallt visste ingen vad jag gjorde om dagarna. Inte för att jag gjorde något märkligt eller olagligt, jag spenderade rätt många dagar på långa promenader längs märkliga fält och förbi jättelika köpcentra och helger i sängen med en kasse biblioteksböcker (allt var ju på engelska!) och en storpack M&Ms. För att jag ville. För att min enda uppsättning lakan inte behövde tvättas och mina sex ombyten kläder redan hängde i garderoben. För att de jag bodde med åkte hem till sina föräldrar över helgen och de andra internationella studenterna visste att vi skulle ses på puben, om inte den kvällen så en annan kväll. För att jag inte dömde mig själv om jag satt där hela dan utan att lyfta ett finger.
Det är klart att jag förstår att en sån drömtillvaro inte fungerar när man är vuxen och har ett jobb att sköta. Men i mitt huvud tänkte jag nog att en flytt från Gävle i år skulle kunna ge tillbaka lite av den känslan. Känslan av att helt enkelt inte kräva så mycket av livet. Utan vara nöjd med en heldag med en eller ett par kissar i soffan. Även om man inte hunnit dammsuga eller organisera förrådet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)