tisdag 18 november 2014

Stämningen...

... I Gropen just nu:

Kollega sitter och river i pappershög. Plötsligt rullar en mandarin fram. 
Kollegan (lyckligt): Ja! Jag har en frukt! Undrar hur gammal den är?

Stämningen i Gropen för några månader sen:
Kollega: Malin, är det där ett viktigt papper du rullar fram och tillbaka på nu?

söndag 2 november 2014

Maybe tomorrow will be better

Jag tänker inte be om ursäkt på förhand för ett pretentiöst inlägg. Jag är inte pretentiös. Det är inte stroppigt eller överlägset eller förmätet (alla synonymer till "pretentiöst") att berätta om sånt som är viktigt för en. 

Ett av mina absolut favoritcitat i hela världen är från Döda poeters sällskap (och nej, det är inte för att det är en idoliserad lärarkaraktär som säger det, även om jag inte skulle ha nåt emot att bli kallad för "O Captain, My Captain" lite då och då): 

We don't read and write poetry because it's cute. We read and write poetry because we are members of the human race. And the human race is filled with passion. And medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for.

När jag går igenom mindre bra perioder i livet, som den senaste månaden, är det poesi som gör att jag tar mig till jobbet på dagarna. Som gör att jag kan erkänna för mig själv att jag gör så gott jag kan. Som gör att jag inser att jag inte är den enda som famlar i mörkret ibland. 

Min poesi är inte Whitman och Yeats (även om de är geniala poeter) utan låttexter. "These are what we stay alive for" må låta överdrivet dramatiskt, men den för stunden perfekta låten kan få mig att känna mig levande på ett sätt som få andra saker kan. Utom morgonkaffet. Det är svårslaget. 

Vissa texter sätter ord på de där svårgripbara känslorna som jag själv inte kan förklara. Och just precis när någon annan sjunger de orden känns det som om någon annan förstår. Och som att jag själv förstår precis varför jag gör som jag gör. 

Kanske är det här behovet av igenkänning starkare hos vissa av oss än hos andra. Jag är inte velig eller har svårt för att fatta beslut, men alla val är ångestladdade för mig. Varför det är så har jag bara vaga aningar om, jag vet bara att jag inte alltid kan bekräfta mig själv och att jag har rätt att välja som jag gör. 

En av de låtar som just nu sätter en fot framför den andra i mitt liv är "Colder Weather". Jag är inte så noga med att alla detaljer i texten måste passa för att jag ska göra den till "min", det räcker att den där textraden finns där som bara... says it all. Som "closes the door before the winter lets the cold in". Den passar idag. Både bildligt och bokstavligt. 





Många tycker att country är banal musik, och det får de gärna tycka. Jag håller inte med. Jag tycker de kan ta sina pretentiösa arslen och förflytta dem väldigt långt bort från mig.