The stories we tell

Några av mina bästa historier går inte att berätta längre. Som när du fastnade med huvudet i vindstrappan för att du skulle kolla vilken Kalle Anka-tidning det var som låg där under. Jag skrattade så mycket att jag inte kunde ropa på pappa för att få hjälp, så du hann dra loss dig själv men skrapade upp öronen nå hemskt. Jag kan inte berätta den längre eftersom den bara går att berätta när du är med så att jag blir belönad med det där skrattet du har som kommer rakt ifrån hjärtat.

Förra året vid den här tiden delade vi på en öl, spelade spel och kollade på en film. Jag var rätt nere av olika anledningar men det var en mysig kväll. I år tände jag ett ljus på din grav precis ett år efter den där kvällen. Och jag förstår inte hur det kunde bli så.

Dagens visa

Jag är fullt medveten om att alla inte analyserar grejer lika mycket som jag gör. Men har ni tänkt på hur man kan blockera andras kommunikation nuförtiden? Om nån skickar ett meddelande på Messenger till exempel som man inte svarar på så kan de inte skriva mer förrän man svarar. Nån som skickar tre sms i rad utan svar däremellan uppfattas som lätt (okej svårt) desperat. I ett vanligt samtal är det helt okej att lägga till en kommentar eller två, men icke i digitala sfärer. Skitfånigt. Jag som ibland tenderar att vara lite otålig o-r-k-a-r ju inte vänta! Tur att jag omger mig med människor som är väl medvetna om mina brister. Och förtjänster. Meddelanden från mig är ju praktiskt taget en egen konstform. Men ni behöver inte svara på alla. Bara jag får skicka så många jag vill.

Speaking words of wisdom

Jag är antagligen den sista jag skulle be om råd i relationer, med tanke på att jag är en av få kvarvarande singlar i min bekantskapskrets. Men det är ju såna personer man BORDE fråga om råd eftersom de antagligen analyserat vad som kan gå fel i en relation mer än de flesta. Eftersom jag lider av rätt allvarlig hybris tänkte jag nu ära er med några av mina mest briljanta insikter från de senaste åren:

En relation kan inte handla om att ”ha rätt” eller vinna fighter. Om man ofta handlar i konflikter (inte diskussioner, det är en helt annan sak) där positionerna känns låsta har en eller båda parter helt missförstått poängen med en relation. Enligt min åsikt. En relation är teamwork. Ett team jobbar TILLSAMMANS, inte mot varandra. Det innebär att det inte kan handla om vem som har rätt och vem som har fel utan om VARFÖR vi tycker olika och vad det är var och en behöver. Man kan inte utgå från att ens partner är ute efter att jävlas eller gör ”fel” med flit. I ett team utgår man från att alla gör så gott de kan och behandlar dem så också. Därför, om ens partner gör något som driver en till vansinne måste man fatta att det handlar om att den personen tänker annorlunda än en själv och behöver andra saker, inte om att den personen försöker göra en illa. Och om man på riktigt tror att ens partner medvetet försöker jävlas, varför i helvete är man tillsammans med den personen?

En relation kan inte bygga på passion eller förälskelse. Sånt går över. Om man vill leva sitt liv ständigt på jakt efter nya passionskickar kan man förstås göra så, men det kommer också att innebära att man sårar en massa människor som inte lever enligt ”slit-och-släng”-mentaliteten i relationer. Jaja, jag vet att man vill ha Hollywood-känslor. Och attraktion är skitviktigt i relationer. Men det är inte samma sak som att man måste bli helt knäsvag så fort man ser sin partner, och att något är fel om man inte blir det. Knäsvaghet är ett tecken på nervositet, och sånt känner man ofta om man är spänd, orolig eller osäker. Givetvis är man allt det i nya relationer, personer vi vill imponera på gör oss nervösa, själva grejen med en ny relation som kanske kan utvecklas till något stort gör oss nervösa. Men om man fortfarande blir nervös av sin partner sedan ett par år tillbaka har man seriösa problem. Känslor som är positiva på helt andra sätt borde dyka upp istället. Respekt, värme, kärlek, förtroende, en knäsvaghet av attraktionen som är resultatet av alla de känslorna. Känslan av att det är personen man helst av allt vill berätta saker för.

Vi imponeras ofta av historier kring personer som ”lämnade allt för passionen” och kan kanske luras till att tro att det är så det ”borde vara”. Men vilka relationer mår vi bra av? De människor jag varit mest passionerat förälskad i har inte fått mig att må bra, snarare motsatsen - är det relationer att bygga vidare på? Om man ständigt bråkar och inte respekterar varandras jag och känslor, är det en relation att satsa på? Jag mår mycket bättre av människor som får mig att skratta, som respekterar mina känslor och hur jag är, som delar många av mina värderingar men utmanar andra, som kan förklara vad de känner så att jag förstår och som ser relationer som en möjlighet att lära av varandra och utvecklas, inte som en chans att befästa sina positioner. För en sån relation kan jag offra ”den stora passionen” så att jag istället kan få ”det bästa teamet”.

Men lyssna för guds skull inte på mig. Jag har ju, baserat på resultaten, uppenbarligen ingen aning om hur man får en relation att fungera. 

Och så de sista...

... flämtande semesterandetagen.


Efter några veckors jobb står det om möjligt ännu klarare exakt hur bra jag haft det i sommar. Jag saknar mitt hus.





Kissarna saknar soffan i huset. Där sov man bra efter att ha burit in diverse möss och fåglar till matte.

Jo vi förstår själva att det inte är helt normalt att samlas för att titta på en film som vi själva är med i. Men vem har sagt att man ska sträva efter att vara normal? Kom ihåg, i Hällsjö får man vara hur man vill så länge man inte är dum (citat: Inga Nilsson).

Jag är inte så bra på selfies, men jag bara tvungen att skaffa bevis till mig själv att det faktiskt kommer gröna ängar och sol varje år. Det här ska jag titta på i vinter.

Det är svårt att förklara exakt hur rolig situationen var som ledde till att jag måste lägga ut det här fotot, you had to be there. Men okej, mamma och pappa har haft en sån här kaffedoserare i flera år och jag har varit avundsjuk lika länge som de haft den. Så. Himla. Smidigt. Istället för att gräva med ett kaffemått i paketet och få kaffepulver överallt och söla över halva bänken (som brukar vara mitt standardförfarande annars) får man exakt rätt mängd där det ska vara. Hur som helst, av någon anledning kom jag att tänka på såna här precis när mamma och jag var på väg in på en loppis i Nyland. Jag frågade mamma var de köpt sin och hon konstaterade att det var längesen, att den var rätt dyr och att de inte gick att få tag på längre. Precis när jag suckat över det vände jag mig om och TA-DA! På en hylla på loppisen stod den här, i nyskick, för 20 spänn! I love it.

Tantkväll i lusthuset! Även om två av deltagarna inte ens har fyllt 35 än får vi vara med (så länge jag blandar drinkar i alla fall). Och ja, det är från mamma jag ärvt förmågan att väldigt sällan se normal ut på bild.

Så jag måste ju bjuda på en bild där hon faktiskt ser ut som hon gör i verkligheten också. Oftast med en katt i knät. Här Sixten, en av anledningarna till att mina två galningar överhuvudtaget existerar.

Gästerna kommer givetvis på fyrhjuling.

Det var ju några såna här skyar i sommar. Bra läge för en löprunda tyckte jag oftast. Besparar er bilderna på hur jag såg ut efteråt.

När Anna och Andreas tog med gullungarna och hälsade på propagerade jag får en promenad, för det "verkade ju klarna upp". I was wrong. Förlåt.

Men vi hade rätt kul annars som synes.

Jag är ju av princip emot bilder på mat, men här kan jag inte låta bli. Det är sällan man kan använda adjektivet "lyrisk" utan att överdriva, men Andreas var fan lyrisk över mammas trädgårdsland. Jag var lyrisk över maten han lagade av det vi hämtade där.

Obligatoriskt besök i Konvaljparken också. Solen skiner men mamma och jag har som synes jackorna på ändå #sommaren2015. Pappa är mer norrlänning.

Mamma och jag åkte förbi mormor och morfars gamla hus i Jang. Många minnen.

 

Rummy och vin med Mari och mamma. Det är såna kvällar man vill ha fler av.

Misse fyller snart 17 och har då funnits i halva mitt liv. En gammal katt kan behöva vila tassarna ibland, så då jamar han tills husse eller matte lyfter upp han (det heter "han" på norrländska! Det där "honom" är bara onödigt).

Som sagt, jag saknar "mitt" hus. Men en sommar som den här gör i alla fall att det finns både energi och massor med glädje i kroppen inför hösten och vintern som börjar kännas i luften nu.

Och jag ljög lite, det här är inte de sista semesterveckorna. Det saknas ett par där i slutet, men eftersom de förtjänar ett eget inlägg återkommer jag med mer. Are you excited?!

Och några semesterveckor till...

Aslan har visserligen alltid varit gosig, men när han leker vildkatt på dagarna slår han nya rekord i mysighet på kvällarna. Helst vill han ligga över mitt ansikte, men efter stränga åthutningar nöjer han sig med att skeda min arm.

Tillbaka på brottsplatsen... Vi frös nästan arslet av oss men en sommar är inte en sommar utan en dag på Risön. 

Alltid lika trevligt när gästerna diskar i det idylliska köket. Särskilt när gästerna är lillbrorsan (i Hällsjö kan man välja till såna om man inte har egna) som har köpt så mycket snacks att vi båda mår illa innan kvällen är slut. 

Kretsloppet på landet. På sommaren måste man förbereda för vintern, så pappa fyller vebon fast solen skiner (eller ja, man har ju sett nåt som påminner om sol ett par minuter nån dag ibland i alla fall). 

Så här har Aslan sett ut större delen av tiden på kattkollot. Han blir så sjukt blöt. Och söt. 

Mindre sött att jag på egen hand immade igen bilen under pausen när vi var på dans. Bekymrad. Inga kommentarer på den tack. 

Zazu inspekterar efter-löpning-stretchingen.

Hade äran att få sjunga på Theus dop, ganska precis tio år efter att jag lärde känna hans mor räknade vi ut. Helt sjukt. 

Har hunnit med en road trip till sydligare breddgrader också. Vid ankomsten till Annika och Jörgen ställdes inga frågor. De vet vad jag behöver. 

Hade kanske inte behövt en tre timmars kubbmatch som slutade i förlust dock (ja vid vinst hade läget givetvis varit ett annat). Men jag hade i alla fall bästa tänkbara lagkamrat. 

Hittade till Ullis och Christer i Bråfors! Det var så jävla värt resan. Maten, sällskapet, stället, GÅNGAR UNDER ETT BERG! Jag var exalterad i flera dar efteråt. 

Och så Härnta. Underbara Härnta. Med utsikt över Vårdkasen där mitt favoritpar gifte sig för några år sen och i sällskap med bruden som kunde mina sovvanor utan och innan en gång i tiden. 

Man hinner åka på mycket loppis här, och bokavdelningarna är helt sanslösa! Flera rum med böcker?!

Viktiga lärdomar bjuds det också på: det hjälper inte att sätta ett lock på degbunken om degen vill ut. Signerat Inga Viklund Nilsson. 

Jag tänkte i min enfald att jag skulle lyckas hålla ett par kryddväxter vid liv ett par dar i alla fall när jag såg alla växter som Bomans håller vid liv hela sommaren. I was wrong.

Och slutligen hittade jag gamla tonårsfavoriter på EP på loppis också. Problemet var bara att inget omslag innehöll rätt skiva. Men jaja. Det får bli nån slags installation av dem istället. 

En semestervecka

En bild säger mer än 1000 ord. 1000 ord skulle inte räcka för att beskriva en vecka här, så det blir många bilder. 

Kom alla mina små kycklingar! Jag avstår alla ordvitsar om hönsmammor. 

Min shopping. Det här är bara snacks och toapapper från Dollarstore, matshoppingen krävde en egen runda. Givetvis. 

Första men inte sista sommarfikat med Mari och mor. 

Tjuvarna berättade under rättegången var de kastat mammas väska, så vi gav oss ut på skattjakt. Resultatlös dock! 

Zazu utforskar vårt sommarhus! Han kan inte ha blivit så nöjd eftersom han inte kommit in på en vecka utan föredrar att häcka under huset. 

Tappade plattången i flera dar. Hade förstås lagt den i skafferiet. 

En mil! Kyrkdalsmaran avklarad! 

After löpning hos Nilssons med 25 gäster. Go big or go home liksom.

Utsikten från mitt fönster i sommar. Kyrkdalsälvorna dansar i brist på bra sommardanser här uppe. Vad har hänt med alla bra danslogar?!

Lite oväntat att Sollefteå bjuder på så snitsigt kaffe? 

Ska man åka och bada ska man göra det med stil! Jeep alltså!

Årets läskigaste?! Vad hände med Micke?

Mamma hävdar att hon inte har några armmuskler. Jag hävdar motsatsen. Jag har rätt. 

Och fler veckor blir det. Semester. Sommar. Äntligen. 

This is the way it was, and will be

Påskhelg. Kodak moments (undrar hur länge till den referensen funkar?). Älskar dom här människorna.

Thought I'd never lose him out of sight

Klockan är strax efter midnatt den 8:e april. Din trettioårsdag. Nu borde jag ha skickat ett sms för att vara den första att gratulera. 

Jag skulle ha skrivit att jag hoppas du får så många chokladbollar du kan äta i present idag. Och att jag fixar det åt dig annars. 

I could go anywhere with you

Om det är inte är lite för pretentiöst att använda låtcitat som rubriker för inlägg? You betcha. Jag är jävligt pretentiös om det är nån som missat det. Dessutom älskar jag citatlekar, men har ingen att leka med eftersom folk bara googlar nuförtiden istället för att (i alla fall ibland) erkänna sig besegrade. Det är fegt att googla. Känner man inte igen det så känner man inte igen det, erkänn!


Ja det förra inlägget var inte direkt lätt att skriva. Jag vill ju vara en tuff, stark norrlänning som står stadigt när det stormar (trots min något instabila kroppskonstruktion), nån som andra kan luta sig mot och nån som har en positiv inställning till livet. Jag vill inte ta upp andras tid eller stjäla deras energi i onödan, men jag inser också att det är oerhört själviskt att tänka så. Om jag inte visar svagheter och låter andra känna sig behövda är jag med om att skapa ett djävulskt (på rent härnösandsmål) ohälsosamt klimat. Jag vill inte bidra till det längre.


Mitt största problem med att tänka om när det gäller det här ligger i att jag inte vill upplevas som gnällig eller bitter. Jag vill inte att andra ska tycka att jag är ett svart hål som stjäl all energi och bara sprider negativa tankar. Jag vill inte sätta andras behov före mina egna.


Alla som på något sätt har visat för mig att de inte upplever mig så när jag ber om hjälp och alla som har erbjudit sin hjälp utan att jag ens behövt fråga: ni anar inte hur mycket det betyder. Jag ber om ursäkt om det här blir smörigt, men det här är saker jag, som tuff stark norrlänning, inte klarar av att säga högt (istället blir jag brysk och muttrar nåt osammanhängande): tack. Det är er jag tillägnar citatet i rubriken.

And I get nothing done as the sun moves up and down, without you

Vi (jag och mina peeps liksom) har pratat mycket sista tiden om "livsprojektet". Hur det numera tycks gå ut på att skapa nåt sorts "själv" som man sedan kan visa upp för andra. Livet handlar om att skaffa sig det man tror att man måste ha för att bli lycklig: bra jobb, fina kläder, trevliga barn, en partner (som inte ens behöver vara trevlig, huvudsaken är att man har en), vältränad kropp, ett perfekt hem och så vidare och så vidare i all oändlighet. Vi blir någon slags ensamseglare som på egen hand ska styra skutan i rätt riktning, och lyckas vi inte har vi bara oss själva att skylla. Vi måste alltid sträva efter det bästa, annars tar vi inte ansvar för våra liv.


Det passar inte riktigt in i planen om man mitt i allt byggande plötsligt rasar ihop. Och det är oerhört svårt att erkänna när det händer. Att erkänna att man inte längre tror på livsprojektet. Att stå utanför att titta på alla andra som bygger för brinnande livet och känna att man inte kan lyfta ens en enda tegelsten längre. Att man skiter fullständigt i vad som är "det bästa".


Det kanske är bra att gå igenom kriser och inse att alla krav man ställt på sig själv och på sitt liv egentligen är helt irrelevanta. Att allt det där man trodde att man ville ha faktiskt är helt oviktigt. Det enda man vill är att få chansen att vrida tillbaka klockan och säga allt det där man aldrig hann säga. Att få hjälpa till innan det blir för sent. Fast det går ju inte.


Så istället har jag gjort som jag brukar och försökt "klara mig själv". Det har inte gått så bra faktiskt. Jag är ingen bra ensamseglare. Just nu skulle jag antagligen inte ens kunna få båtjäveln att flyta. Jag har insett att jag behöver hjälp och att jag behöver erkänna det.


Jag läste en studie om att vi blir lyckliga av att hjälpa andra, inte all den där skiten om det perfekta livet. Men om det ska funka krävs det att vi inte bara hjälper varandra utan också låter oss bli hjälpta.


Jag tränar verkligen på det sistnämnda. Det går inte alltid så bra. Men jag tror att det skulle hjäpa om jag fick känna att jag hjälpte andra. Skulle alltså behöva några träningskompisar. Frivilliga?

Today today today

Jag tänker hela tiden att jag bara kan skriva här om jag har något att säga. Men va fan. En helt vanlig dag är väl minst lika intressant egentligen?

Min dag börjar med att jag tillbringar en timme med att titta på elever som på egen hand skriver klart avancerade kritiska uppsatser på engelska. Jag vet att utan det arbete jag (och de) lagt ner de senaste veckorna hade det som händer just i detta nu, varje ord de skriver, varit en omöjlighet.
Efter den här lektionen ska jag prata med en annan klass om presentationsteknik i en och en halv timme. Sen ska vi äta geléhjärtan.

Och sen är det lunch. Lunch på jobbet brukar innebära prat, skratt och avslappning. Om jag har tur hinner jag köpa kaffe på skolcaféet innan de stänger, annars får jag ta en lite längre promenad till Kahls och köpa fin-fin-kaffe (finkaffe är det som finns på skolcaféet till skillnad från personalrummets automatkaffe som definitivt är fulkaffe). Eller längre och längre, huset som Kahls ligger i står ungefär 50 meter från det klassrum jag befinner mig i just nu. Igår frågade en i personalen där (på Kahls alltså) vad jag hade gjort av mitt rabattkort, för så ofta som jag är där borde jag ju verkligen ha ett?

Efter lunch blir jag förstelärare några timmar. Just idag innebär det bland annat att jag ska till förvaltningen och prata med deras IT-strateg om hur jag ska kunna skriva en lokal IKT-strategi för just vår skola utifrån deras mer allmänna strategi. Det kanske inte LÅTER så kul men trust me, det är det. Eller ja. Det kanske inte skulle vara kul för nån annan än mig, men det är ju inget jag behöver bekymra mig om.

Förhoppningsvis är strategen ingen pratglad person, för jag måste vara tillbaka på jobbet klockan tre för extrainsatt stödtid. Två timmars drop in för de elever som behöver extra arbetstid eller extra förklaringar eller helt enkelt extra stöd för att tro på att de faktiskt kan klara även den här terminen. Kanske är jag en dålig lärare som inte hinner med allt sånt på lektionstid, men om man har brister får man ju se till att kompensera för dem. Genom att ge mer av sin tid till exempel.

Så är arbetsdagen slut vid fem i eftermiddag. Även om det är flera timmar dit fortfarande vet jag att klockan kommer att ticka på i samma rasande fart som alltid. Det går inte att ha tråkigt här.

Jag har funderat mycket på vad som gör att jag är kvar på samma, ofta rätt slitsamma, jobb efter snart åtta år. Jag vet faktiskt inte. Kanske är det för att en sån dag som den jag just beskrivit innehåller så otroligt mycket. I varje arbetsdag finns tusen små ögonblick som gör mig glad, ledsen, arg, frustrerad, lycklig, sentimental och nöjd. Men aldrig likgiltig.

Och jag har insett att det nog är det jag tänker ha som livsmål. Att alltid vara lycklig är knappast ett realistiskt mål, men att aldrig vara likgiltig? Det tror jag att jag kan klara.

 

When you lose something that you can't replace

Jag vill inte behöva bilder för att se ditt leende. Och jag vill inte behöva filmer för att minnas hur ditt skratt låter. 

Jag vill hälsa på i ditt nya hus i Hällsjö. Och fira midsommar där som vi tänkte. Vi skulle blanda den där goda drinken som du gjorde på drinkkvällen och sen ställa flaskorna i ditt vitrinskåp (om du inte redan skaffat ett hade du fått ett i inflyttningspresent av oss förstås). Sen skulle vi prata gamla minnen och skratta åt när du fastnade med huvudet i vindstrappan eller när du lekte velociraptor och godisbiten studsade tillbaka ur din mun ner i godisskålen och det bara var jag som såg. För såna historier kan aldrig berättas för många gånger.

Jag vill dela din 30-årsdag med dig som du delade min med mig. Jag vill anmäla mig först till festen och strunta i att jag inte känner typ nån där utom dig. Som du gjorde för mig.

Jag vill se dig komma gående över vägen i Hällsjö och springa ut för att kolla om du inte ska ha en kopp kaffe. Och det är klart du ska. Jag vill krama dig när du går fast vi aldrig kramas. Och jag vill säga hur glad jag är för att du kom förbi och att jag hoppas att vi ses snart. Sånt som vi aldrig sa. Men alltid tänkte.

Jag vill se dig bli gammal. Jag vill att vi blir galna pensionärer tillsammans som åker till Risön och gör bomben och sen köper glass innan du somnar inrullad i en handduk på stranden. Jag vill att vi håller stilen. Tillsammans. Som alltid.