Min dag börjar med att jag tillbringar en timme med att titta på elever som på egen hand skriver klart avancerade kritiska uppsatser på engelska. Jag vet att utan det arbete jag (och de) lagt ner de senaste veckorna hade det som händer just i detta nu, varje ord de skriver, varit en omöjlighet.
Efter den här lektionen ska jag prata med en annan klass om presentationsteknik i en och en halv timme. Sen ska vi äta geléhjärtan.
Och sen är det lunch. Lunch på jobbet brukar innebära prat, skratt och avslappning. Om jag har tur hinner jag köpa kaffe på skolcaféet innan de stänger, annars får jag ta en lite längre promenad till Kahls och köpa fin-fin-kaffe (finkaffe är det som finns på skolcaféet till skillnad från personalrummets automatkaffe som definitivt är fulkaffe). Eller längre och längre, huset som Kahls ligger i står ungefär 50 meter från det klassrum jag befinner mig i just nu. Igår frågade en i personalen där (på Kahls alltså) vad jag hade gjort av mitt rabattkort, för så ofta som jag är där borde jag ju verkligen ha ett?
Efter lunch blir jag förstelärare några timmar. Just idag innebär det bland annat att jag ska till förvaltningen och prata med deras IT-strateg om hur jag ska kunna skriva en lokal IKT-strategi för just vår skola utifrån deras mer allmänna strategi. Det kanske inte LÅTER så kul men trust me, det är det. Eller ja. Det kanske inte skulle vara kul för nån annan än mig, men det är ju inget jag behöver bekymra mig om.
Förhoppningsvis är strategen ingen pratglad person, för jag måste vara tillbaka på jobbet klockan tre för extrainsatt stödtid. Två timmars drop in för de elever som behöver extra arbetstid eller extra förklaringar eller helt enkelt extra stöd för att tro på att de faktiskt kan klara även den här terminen. Kanske är jag en dålig lärare som inte hinner med allt sånt på lektionstid, men om man har brister får man ju se till att kompensera för dem. Genom att ge mer av sin tid till exempel.
Så är arbetsdagen slut vid fem i eftermiddag. Även om det är flera timmar dit fortfarande vet jag att klockan kommer att ticka på i samma rasande fart som alltid. Det går inte att ha tråkigt här.
Jag har funderat mycket på vad som gör att jag är kvar på samma, ofta rätt slitsamma, jobb efter snart åtta år. Jag vet faktiskt inte. Kanske är det för att en sån dag som den jag just beskrivit innehåller så otroligt mycket. I varje arbetsdag finns tusen små ögonblick som gör mig glad, ledsen, arg, frustrerad, lycklig, sentimental och nöjd. Men aldrig likgiltig.
Och jag har insett att det nog är det jag tänker ha som livsmål. Att alltid vara lycklig är knappast ett realistiskt mål, men att aldrig vara likgiltig? Det tror jag att jag kan klara.
