fredag 27 mars 2015

I could go anywhere with you

Om det är inte är lite för pretentiöst att använda låtcitat som rubriker för inlägg? You betcha. Jag är jävligt pretentiös om det är nån som missat det. Dessutom älskar jag citatlekar, men har ingen att leka med eftersom folk bara googlar nuförtiden istället för att (i alla fall ibland) erkänna sig besegrade. Det är fegt att googla. Känner man inte igen det så känner man inte igen det, erkänn!


Ja det förra inlägget var inte direkt lätt att skriva. Jag vill ju vara en tuff, stark norrlänning som står stadigt när det stormar (trots min något instabila kroppskonstruktion), nån som andra kan luta sig mot och nån som har en positiv inställning till livet. Jag vill inte ta upp andras tid eller stjäla deras energi i onödan, men jag inser också att det är oerhört själviskt att tänka så. Om jag inte visar svagheter och låter andra känna sig behövda är jag med om att skapa ett djävulskt (på rent härnösandsmål) ohälsosamt klimat. Jag vill inte bidra till det längre.


Mitt största problem med att tänka om när det gäller det här ligger i att jag inte vill upplevas som gnällig eller bitter. Jag vill inte att andra ska tycka att jag är ett svart hål som stjäl all energi och bara sprider negativa tankar. Jag vill inte sätta andras behov före mina egna.


Alla som på något sätt har visat för mig att de inte upplever mig så när jag ber om hjälp och alla som har erbjudit sin hjälp utan att jag ens behövt fråga: ni anar inte hur mycket det betyder. Jag ber om ursäkt om det här blir smörigt, men det här är saker jag, som tuff stark norrlänning, inte klarar av att säga högt (istället blir jag brysk och muttrar nåt osammanhängande): tack. Det är er jag tillägnar citatet i rubriken.

torsdag 26 mars 2015

And I get nothing done as the sun moves up and down, without you

Vi (jag och mina peeps liksom) har pratat mycket sista tiden om "livsprojektet". Hur det numera tycks gå ut på att skapa nåt sorts "själv" som man sedan kan visa upp för andra. Livet handlar om att skaffa sig det man tror att man måste ha för att bli lycklig: bra jobb, fina kläder, trevliga barn, en partner (som inte ens behöver vara trevlig, huvudsaken är att man har en), vältränad kropp, ett perfekt hem och så vidare och så vidare i all oändlighet. Vi blir någon slags ensamseglare som på egen hand ska styra skutan i rätt riktning, och lyckas vi inte har vi bara oss själva att skylla. Vi måste alltid sträva efter det bästa, annars tar vi inte ansvar för våra liv.


Det passar inte riktigt in i planen om man mitt i allt byggande plötsligt rasar ihop. Och det är oerhört svårt att erkänna när det händer. Att erkänna att man inte längre tror på livsprojektet. Att stå utanför att titta på alla andra som bygger för brinnande livet och känna att man inte kan lyfta ens en enda tegelsten längre. Att man skiter fullständigt i vad som är "det bästa".


Det kanske är bra att gå igenom kriser och inse att alla krav man ställt på sig själv och på sitt liv egentligen är helt irrelevanta. Att allt det där man trodde att man ville ha faktiskt är helt oviktigt. Det enda man vill är att få chansen att vrida tillbaka klockan och säga allt det där man aldrig hann säga. Att få hjälpa till innan det blir för sent. Fast det går ju inte.


Så istället har jag gjort som jag brukar och försökt "klara mig själv". Det har inte gått så bra faktiskt. Jag är ingen bra ensamseglare. Just nu skulle jag antagligen inte ens kunna få båtjäveln att flyta. Jag har insett att jag behöver hjälp och att jag behöver erkänna det.


Jag läste en studie om att vi blir lyckliga av att hjälpa andra, inte all den där skiten om det perfekta livet. Men om det ska funka krävs det att vi inte bara hjälper varandra utan också låter oss bli hjälpta.


Jag tränar verkligen på det sistnämnda. Det går inte alltid så bra. Men jag tror att det skulle hjäpa om jag fick känna att jag hjälpte andra. Skulle alltså behöva några träningskompisar. Frivilliga?