Att förhålla sig

Fatta lyxen i att kunna gå runt en hel dag och bara filosofera? Ringa lite samtal för en artikel men mest bara hinna tänka klart på viktiga grejer. Som Bonde söker fru. Jag har sett hela senaste säsongen och precis som tidigare år förundras jag över hur varje ny omgång sätter fingret på något "nytt" kring hur människor egentligen förhåller sig till... förhållanden (oh...så snyggt...). 

I år har det handlat en hel del om hur deltagare känt sig sårade av andras känslor. Inte av deras handlingar (kom igen, det är upplagt så att de inte FÅR säga vad de egentligen känner, så det kan ingen klaga på) utan av att andra inte känner det de VILL. Och jag känner igen mig så sjukt mycket. Jag har tillbringat en ganska stor del av mitt liv med att bli sårad av andra, säga saker som att "han fattar inte vad han går miste om", känna mig missförstådd av vänner och så vidare. Men nu har jag insett att det är helt bortkastad energi. Och både otrevligt och orättvist. 

Vi känner det vi känner. Om vi är ärliga med det är det egentligen helt orimligt att någon sedan blir arg eller tycker att vi har gjort fel. Vad ska vi göra åt saken? Vem har inte hamnat i en situation när någon visat tydligt intresse för en och man inte sagt direkt att man inte är intresserad för att man inte vill såra den personen. Jättekonstigt. Självklart måste man få bli besviken om någon inte känner detsamma som en själv, men sårad? Själva ordet betyder ju att någon skadat dig, men har de verkligen gjort det? De har bara känt en annan känsla. Inte medvetet. Inte med flit. 

Jag jobbar själv rätt mycket med att tänka på ett annat sätt kring det här, att inte anklaga andra för sådant jag själv har byggt upp i mina tankar. Om någon beter sig illa däremot, är oärlig eller otydlig med sina avsikter, då förtjänar de min besvikelse och ilska. Men om de inte gjort något annat än att finnas till och känna kan jag ju inte gärna tycka att det är något fel med det. Jag blir säkert lika ledsen ändå, men jag hoppas att jag aldrig nånsin mer lägger skulden där den inte hör hemma. 

Överlag tror jag att många skulle må bra av att sluta anklaga sina medmänniskor för diverse oförätter. Det är ju sjukt jobbigt att gå runt och tro att alla är ute efter att jävlas med en. Jag vill hellre tro att alla runtomkring mig gör så gott de kan. Det försöker i alla fall jag göra. 

Är det inte straff nog att bo i det här jävla landet?!

När jag var typ 25 blev jag väldigt sjuk. Ingen visste riktigt vad det var utom att jag hade en massiv infektion i kroppen. Efter flera rejäla doser penicillin friskförklarades jag och allt var frid och fröjd. Eller ja, min mage klappade ju ihop fullständigt och ingen förklarade då att det är rätt vanligt när penicillinet slår ut ALLA bakterier i kroppen, även de man behöver för att ha en fungerande matsmältning (jaja, medicinskt kunniga har säkert synpunkter på förklaringsmodellen här men TYP). Det var alltså INTE mitt fel att jag blev sjuk och jag hade INTE kunnat låta bli det där penicillinet eftersom jag enligt läkarna då hade dött (ja jag frågade eftersom jag inte gillar antibiotika).

Därför tycker jag att det är intressant att jag numera STRAFFAS för detta. Jag fick nämligen en magsjukdom som en följd av ovan beskrivna händelseförlopp, en sjukdom som gör att jag är överkänslig mot en hel massa grejer. Gluten, laktos, tomat, paprika, chili och lite annat smått och gott. Jag har faktiskt aldrig varit särskilt ledsen för det, det var mest en axelryckning och "jaha, då får jag väl äta annat". Jag var mest glad att jag kunde äta nåt alls (det kunde jag nämligen inte under ett par månader, utom isbergssallad och ägg).

Nu till straffet. Vet ni att glutenfria produkter är tre gånger så dyra som motsvarande "vanliga" produkter? Vet ni att laktosfria produkter är mycket dyrare? Vet ni vad "ren" mat utan tillsatser (som mjölksocker eller varför inte lite paprikakrydda) kostar jämfört med halvfabrikat och färdiglagat? Jag försöker verkligen att leva billigt men mitt matkonto är GROTESKT för att gälla en ensamstående student.

Men det verkliga straffet är inte i matbutiken, där kan jag ju i alla fall försöka välja billiga alternativ. Riktigt kännbart blir det på vissa restauranger och fik där de laktos-och glutenfria alternativen påläggs en STRAFFAVGIFT. Kolla de stora kaffekedjorna, fem spänn extra om man vill ha sojamjölk. Kolla Joe & the Juice som är ett av få matställen som har så pass "rena" produkter att jag kan äta dem. 17 spänn extra för glutenfritt bröd?! JAG KAN FAKTISKT INTE VÄLJA NÅT ANNAT?!

Nu är jag inte dum i huvudet, jag förstår att det beror på att de köper in mindre partier av allergivänliga alternativ och att det därför blir dyrare för dem med sådana varor. Men varför inte lägga på EN KRONA extra på alla andra smörgåsar så att de som faktiskt inte kan välja mellan 18 sorter utan har ETT ofta torrt och tråkigt alternativ i alla fall inte STRAFFAS för det?! Det är nog mycket straff att äta glutenfritt bröd som fastnar i hela käften kan jag säga. Jag skulle LÄTT betala en krona extra för mitt fika om jag visste att det gjorde att nån annan stackare slapp lägga halva sin budget på en macka. ÄR DET JAG SOM ÄR KONSTIG?!

Så. Nu är jag klar.

Vänta på mig

Häromdagen var det två år sedan en av mina favoritmänniskor i hela världen lämnade oss. Vi var som de flesta barndomsvänner, umgicks inte så mycket i vuxen ålder, hördes via sms eller på Facebook ibland. Han gillade allt jag la upp på Instagram. Jag skrattade åt hans kattbilder. När jag var hemma i byn blev jag alltid genuint glad när hans vita BMW dök upp och det där flinet lyste upp hela kupén bakom vindrutan. Och så drack vi kaffe och skrattade. Vi skrattade alltid mycket tillsammans. När vi var små umgicks vi ibland dygnet runt, men ni vet hur det blir, man är inte längre en del av varandras vardag när det är många mil emellan. 

Så det är inte i vardagen jag saknar "lillbrorsan". Men det är som ett stort hål där tryggheten fanns. När man visste att den som bar samma minnen som en själv om de där evighetssomrarna och pulkaturerna fanns där. Den som var en del av en själv. Jag var dum nog att tro att vi skulle överleva de äldre generationerna tillsammans och vara varandras familj när alla andra försvann. Att vi skulle bli de knasigaste, galnaste, roligaste pensionärerna världen skådat. Det är däri saknaden ligger för mig. I att det är en del av mig som saknas. Ett förflutet, en nutid och en framtid. Jag är så innerligt glad för alla minnen, men jag kan inte låta bli att önska att vi hade fortsatt dela de minnena tillsammans istället. 

Jag hoppas vi ses i solskenet till sommaren

Jag väntar på dig

(Tvångskliniken - Kitok)

As in olden days, happy golden days

År: 2006
Sysselsättning: Student
Plats: Coop Härnösand
Extrajobb: Demonstratris

Jag anländer till butiken exakt en kvart före utsatt tid. Tidigare än så får jag enligt kontraktet inte infinna mig då jag 1. inte får betalt för det 2. inte får störa butikens personal 3. inte får förbereda något tidigare än så. Jag vet inte vad jag ska dema idag men hoppas på ett lätt gig, typ en ny sorts mjukost (brer hellre mackor en hel dag än grillar korv utomhus i regnet).

Personalen släpper med viss tvekan in mig i personalrummet där allt materiel jag behöver ska finnas. Ingen verkar vara informerad om att jag ska dema där idag. Dealen de har med demoföretaget är att jag ska sköta allt, ingen i personalen ska behöva använda arbetstid till mitt uppdrag, men de brukar i alla fall veta om att jag ska komma. Jaja. Inget materiel står att finna. Hm. Jag lokaliserar butikschefen och han ser genast skyldig ut. Jag anar oråd. "Ja vi glömde att ta fram tårtorna igår" säger han och dirigerar mig längst bak i butiken, precis bredvid byggvarorna. Där står två rangliga bord med en enorm kaffebryggare på. På ett av borden ligger den lokala dagstidningen uppslagen på en jätteannons "Vi bjuder på fika!" är huvudrubriken som ackompanjeras av loggorna för tårtföretaget och ett kaffeföretag. Och så Coops förstås. Jag blir kall. HELVETE! Gratis fika. På en fredag. På Coop. Jag vill gråta.

Bakom borden står ungefär tvåhundra lådor med jättefrysta prinsesstårtor. Framför borden står tio arga pensionärer. "Så dags att komma nu" muttrar en gubbe "det stod att det började tio och det är bara fem minuter kvar till dess". Butikschefen viftar lite med händerna mot tårtorna och börjar gå tillbaka mot de tryggare delarna av butiken. "Vänta!" ropar jag "Var kan jag koppla i kaffebryggaren? Och var finns det vatten?" Han tittar förvirrat på mig och ser sig sedan omkring. Det finns inte ens några väggar i närheten, än mindre eluttag. "Eh, jag skickar hit en kille som tittar på det!" Han börjar gå igen men hejdar sig: "Jo just det, den andra tjejen som skulle vara här idag har blivit sjuk tyvärr. Tror du att du klarar dig själv?" Jag blir mållös. Vad? Hur? IN WHAT UNIVERSE?! vill jag skrika men eftersom det inte är hans fel och vi inte kan göra något åt situationen ler jag uppmuntrande: "Jajamen, inga problem!"

Jag springer tillbaka till personalrummet en halv kilometer bort, lokaliserar ett par förskärare i en kökslåda, greppar tre tillbringare, fyller dem med vatten och lubbar tillbaka till borden där fem pensionärer till har anslutit. Ett par av dem har tagit sig runt borden och börjat plocka med tårtorna. Jag schasar bort pensionärerna, kastar ut en pappduk över bordet, rycker ut ett par tårtor ur lådorna i hopp om att de ska tina lite fortare och springer tillbaka till personalrummet för att hitta kaffet som borde stå undanställt men no luck. Tillbaka ut i butiken, hittar kaffehyllan, försöker minnas vilket märke det var i annonsen och snappar åt mig ett par paket. Rusar tillbaka till pensionärerna som nu övergått från irriterat muttrande till högljudda klagomål. "Klockan är fem ÖVER tio nu!"

Laddar kaffebryggaren samtidigt som en kille med en stege på axeln anländer och klättrar upp i taket bredvid mig. Han släpper ner en förlängningssladd och jag trycker i kontakten. Börjar få kontroll på situationen. Jag hugger tag i en förskärare och sätter den mot en av tårtorna. Tårtan skjuter iväg som en projektil över bordet. Slippery little sucker! Jag måste lägga hela kroppstyngden på kniven för att ens göra ett jack i tårtan. "Nu sprutar det kaffe över golvet" säger en av pensionärerna. Jag tittar bort mot bryggaren och mycket riktigt. Jag har glömt sätta i filtret. Pensionärerna som står en halvmeter bort stirrar på bryggaren. "Nja" säger jag skämtsamt (tycker jag själv) "det är ju bara vatten!" (och ni kunde väl för i helvete ha satt dit filtret åt mig?!) Pensionärerna är inte roade. Mer vatten i bryggaren, filtret på plats, kaffe börjar droppa ner i kannan. En gubbe tar demonstrativt en kopp från bordet, rycker undan kannan och sätter in koppen där istället. Han tittar utmanande på mig som om han väntar sig protester men jag ler bara vänligt och fortsätter karva i tårtan. Not. Worth. It.

"Får man ingen sked?" Jag tittar förvirrat upp med förskäraren i ena handen och kaffekannan i den andra. "Eh, ett ögonblick" säger jag och rusar iväg till andra änden av butiken. Plastskedar, var i helvete har de gömt plastskedarna?! När jag, efter att ha lokaliserat och stulit ett par förpackningar skedar, återvänder till tårtkalaset står flera av pensionärerna misstänkt nära kaffebryggaren. Jodå. De har försett sig med mer kaffe på egen hand. "MAN FÅR BARA TA EN GÅNG NÄR DET ÄR GRATIS!" vill jag skrika men det gör jag inte. "Det är slut på kaffe bara så du vet!" säger en gubbe innan han kastar sin mugg och går. Jag tackar vänligt för informationen.

Fyra timmar senare börjar tårtorna bli lite lättare att skära, jag har kommit ikapp med kaffebryggningen och de ilsknaste pensionärerna har efter två vändor (jo de går runt butiken och tror att man inte känner igen dem på andra varvet) åkt till ICA för att fortsätta äta gratismat där. Jag har mottagit två frierier av äldre herrar ("men om jag vore tjugo år yngre, skulle du säga ja då?" Nej du skulle fortfarande vara 40 år äldre än jag?!) och snubblat ungefär 30 gånger över tomma tårtlådor. När jag ska räcka över en kaffemugg släpper den inte mina fingrar. Jag tittar på mina händer. De är helt täckta av florsocker och marsipanklet. Jag är en mänsklig sugpropp. När jag skakat loss koppen tittar jag för första gången på hela dagen ner på mig själv. Reglerna säger svarta arbetskläder så det är vad jag förväntar mig att se. Men det är vitt. Jag är täckt i florsocker från topp till tå. Jag slickar mig runt munnen. Det smakar sött. Enter butikschefen. Han tittar på mig med förfäran i blicken. "Eh, jag kan stå här en stund om du... behöver ta en paus" säger han trots att både han och jag vet att det är emot reglerna. Halvt död av kissnödighet springer jag till toan. Jag tittar mig inte i spegeln. Bara halva dagen kvar.


År: 2016
Sysselsättning: Student
Plats: Sofiedalsskolan Valbo
Extrajobb: Eh... Lärarkandidat...bedömare?

Jag kliver upp en timme tidigare än vanligt för att hinna med bussen till Valbo. Lyssnar på lite ljudbok, spatserar långsamt förbi villor och gräsmattor. När jag kommer fram till skolan möter dagens objekt, lärarkandidaten, mig och vi sätter oss och småpratar om upplägget en stund före lektionen. Vi går till lektionssalen, jag sätter mig längst bak med datorn redo. Det är en lugn lektion, trevliga genomgångar, roliga elever, jag applåderar efter att de visat upp sina reklamfilmer  fast jag egentligen ska vara tyst observatör. Efter lektionen diskuterar vi upplägg, ledarskap, gruppdynamik och genus. Jag ger några välmenande råd innan kandidaten följer mig tillbaka till personalrummet där jag hämtar jacka och vantar och beger mig tillbaka till bussen. Känns skönt att ha fått prata och tänka skola en stund igen. När jag kommer hem fyller jag i bedömningsdokumenten, mailar iväg dem och klappar mig själv på axeln. Good job.

GISSA VILKET SOM GAV TRE GÅNGER SÅ BRA BETALT?!

Sick and tired

Jag har alltid varit periodare. En månad vill jag bara ha jeans och coola jackor, nästa enbart gulliga klänningar. Ena veckan äter jag bara halloumi och nästa dör jag om jag inte får vaniljkvarg varje dag. Jag tittar på tre kriminalserier i sträck och bränner sen Bonde söker fru alla säsonger.

Och så är jag rädd i perioder. Nu har jag varit det ett tag igen. Jag vill inte gå ut själv på kvällarna, eftersom jag inbillar mig att varenda snubbe som går framför eller bakom har en evil plan och snart, snart attackerar han. När jag bodde i Härnösand gick jag flera självförsvarskurser och sen var jag inte rädd på länge. Tills den där gången två killar började följa efter mig på vägen hem från krogen men grannen tack och lov råkade vara ute med hunden precis där och då. Men då gick rädslan över rätt fort. Tills den där gången en killkompis höll fast mig "på skoj" och jag insåg att jag inte hade en chans att ta mig loss trots kurserna i självförsvar. Jag försökte tänka att det var för att jag inte tog i på riktigt, jag ville ju inte göra illa honom, men å andra sidan tog inte han i på riktigt heller.

Jag tror inte att någon som inte själv är svagare och mindre än majoriteten av världens befolkning förstår hur det känns att leva med ett ständigt närvarande hot. När jag flyttade till Gävle träffade jag en hel del folk som jag lärt känna på nätet, både killar och tjejer. Jag kunde få inbjudningar som "kom förbi och kolla på tv ikväll" och om jag varit kille hade jag nog tackat ja till såna förslag. Men jag är inte kille så jag sa alltid nej och föreslog att vi skulle ses nånstans på allmän plats. Utom om det var en ny tjejkompis som kom med förslaget, då stängde jag glatt in mig i en bil med henne och åkte ut i ödemarken. Är inte det för jävla tragiskt?

Nu orkar jag inte ta fram siffrorna, men 80 % av alla brott i Sverige begås av män och när det gäller våldsbrott är siffran ännu högre. Jag brukar försöka intala mig själv att jag inte kan gå runt och vara rädd hela tiden och att risken är minimal att jag ska råka ut för något. Men häromdan på tåget var det en karl som vägrade acceptera att jag inte ville prata med honom. Sen satt han och stirrade på mig resten av resan. När jag var i Köpenhamn och gick genom stan med en tjejkompis var det två killar som började vissla och följa efter oss. Små obetydliga händelser tagna ur sitt sammanhang, men de kändes väldigt hotfulla där och då. Och jag blir så trött så trött så trött på hotet om våld och trakasserier som alltid hänger över en som tjej. Män som bara klampar in i ens privata zon och sfär och tar plats och är oförskämda. Ja, det finns kvinnor som gör detsamma, men fattar ni skillnaden? DE ÄR INTE ETT HOT. Det är nämligen extremt ovanligt att kvinnor använder våld eller hot om våld.

Jag hoppas att även den här perioden av rädsla ska gå över. Jag vill tänka "fuck it" och göra som jag vill, gå på kvällspromenader, sätta mig var som helst på ett jävla tåg och inte leta efter en kvinna som ser snäll ut att dela säte med och hoppa på alla galna idéer som folk har utan att tänka på om det är en man eller kvinna som frågar. Det vill jag. Det ska jag.

Who will you be when you grow up

En av de saker jag tycker mest om med att vara lärare (jag ÄR fortfarande lärare även om jag för tillfället inte JOBBAR som lärare) är att man nästan varje dag har chansen att lära sig om nya ämnesområden. Eleverna kanske skriver texter i ett annat ämne som de bearbetar på mina svensklektioner eller så kommer jag på den briljanta idén att vi ska jobba med textuniversum fast jag inte själv vet vad det är. Än. Och så forskar jag som en galning under en kvart innan det är dags att rusa vidare till nästa arbetsuppgift. 

Nu när jag är student igen får jag också lära mig om helt nya ämnesområden, men nu har jag tid att verkligen tänka på det som på engelska heter the repercussions (det FINNS inget bra motsvarande ord, "konsekvenser" eller "efterverkningar" ger inte samma känsla av trumslagens eko, hur konsekvensen känns i hela kroppen) av det som beskrivs. 

Den senaste tanken som fastnat har med Sverigedemokraterna att göra. Idag diskuterade vi hur krångligt det är för ett public service-företag som SVT att förhålla sig till dels sitt sändningstillstånd, dels det faktum att SD anklagats för att vara ett rasistiskt parti. I sändningstillståndet står följande: 

"Sveriges Television AB (SVT) har till uppgift att bedriva tv-verksamhet i allmänhetens tjänst. Verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till staten som olika ekonomiska politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället. Det är särskilt viktigt att SVT slår vakt om programområden som är betydelsefulla för allmänintresset." 

"I allmänhetens tjänst" rimmar illa med att ge ett påstått rasistiskt parti en plattform. Jag försöker alltså INTE hävda här att SD är rasistiska, men de har anklagats för det och anklagelsen i sig gör att journalister på SVT måste tänka sig för både en och två gånger innan de ger sig i kast med vad som på ytan kan tyckas vara "neutral" och "objektiv" nyhetsrapportering. 

Och sen funderade jag vidare på hur jag, som eventuell framtida journalist, skulle hantera den frågan. När jag läser SD:s partiprogram ser jag inga problem med det som står där för mig personligen. Mitt liv skulle antagligen inte förändras nämnvärt vad gäller materiella resurser. Jag är vit medelklass med svenskt medborgarskap, väldigt mycket i partiprogrammet vänder sig direkt till mig som "äkta svensk". (Nu är jag inte särskilt tilltalad av partiprogrammet av en hel rad anledningar, men det är inte poängen här). Mitt problem är att jag, som eventuell framtida journalist, hamnar i en väldigt konstig situation om JAG, som gynnas av SD:s politik, ska fatta beslut om hur rapporteringen kring dem ska se ut. JAG har aldrig drabbats av rasism. JAG är inte på något sätt "hotad" av de förslag de presenterar (utom när det gäller feministiska frågor, hujedamej). Jag kan förstås hävda att allas röst, även de som ses som "obekväma", måste få höras. Men kan jag bedöma the repercussions? 

Det här vill jag diskutera med kloka människor. 

Because I'm happy

Om man är som jag är man glad 80% av tiden. Ofta inte bara lite glad utan jätteglad. Jag blir tacksam över alla möjliga småsaker varje dag och jag skiter i om andra tycker att jag är överdrivet pepp och käck. Stackare som inte känner samma glädjerus över ett badkar eller vaniljkvarg (jag brukar inte haka på mattrender men ända sen jag insåg att den smakar MJUKGLASS som jag inte kunnat äta på tio år har jag varit helt besatt) eller en katt som möter en i hallen när man kommer hem eller ett trevligt samtal med en ny klasskompis eller VAD FAN SOM HELST, jag blir glad över nästan allt.

Jag blir ledsen också. Väldigt ledsen. Just nu är jag ledsen för att jag läser en bok om våldtäktskulturen. Och för att jag inte vill vara lärare mer fast jag älskar det. Och för att folk blir arga om man undrar vad de menar med att de är "riktiga män" (undrar på riktigt alltså, inte på ett konfrontativt sätt). Och för att folk visar fingret i trafiken till nån som råkat köra fel (inte jag faktiskt den här gången!). Och för att jag inte törs gå ut själv på kvällarna längre fast jag älskar kvällspromenader. Och för att de lägger ner all samhällsservice bit för bit så att man snart inte kan bo på världens vackraste plats. Och för att ingen ler när man går förbi dem på stan. Och för att katter har kortare livslängd än människor. Och för att alla inte har det så bra som jag har det. 

Men mest ledsen blir jag när jag lyssnar på den här. Och tyck gärna att den är country-klyschig och sentimental. Det är den. Det är därför jag gillar den. 

Jag vet att jag är en självplågare som lyssnar på den men jag måste. Därför att den påminner om de som borde vara kvar men inte är det, men också för att den påminner om att man får vara ledsen. Det är okej. Vissa grejer är skit och ibland är det enda man kan göra att gråta åt eländet. Sen blir det bättre. 

Let's talk about love

Jag vet att de flesta som känner mig redan hört den här förklaringen flera gånger, men jag behöver skriva ner den så att jag kan hänvisa folk hit nästa gång jag får frågan. Vilken fråga? Jo hur i HELA FRIDEN en så fantastisk människa som jag kan vara singel. Okej, det kanske inte riktigt är så frågan ställs alla gånger. Men ungefär. Ofta finns det också en ton av att jag är "för kräsen" helt enkelt. Jag menar, man kan ju inte vara snart 35 med ett medelmåttigt utseende och komma här med KRAV. Johorå serrö. Det kan man. Om kraven nedan gör mig KRÄSEN är dock något jag lämnar öppet för diskussion.

Mina krav på en framtida partner:

• Hen ska vara intresserad av mig som person PÅ RIKTIGT, inte som funktionen flickvän. Det innebär till exempel att det jag tycker om att prata om är något hen inte bara bör stå ut med av ren välvilja eller "för husfridens skull" (fy fan vad jag hatar det uttrycket) utan hen bör tycka att det är jävligt intressant om inte annat för att JAG tycker det. Låter det konstigt? Inte för mig. Jag funkar nämligen så att om jag tycker att en människa är intressant så blir automatiskt allt den personen berättar om intressant också, eftersom jag verkligen vill veta hur personen tänker och känner. Allt är kanske inte LIKA intressant, men jag brukar anstränga mig för att hitta vad som gör att just det ämnet blir en del av samtalet. Varför är det intressant för hen? Jag har varit med om flera partners som har lyssnat och nickat och hummat och sen har jag känt bara... nähä... Så tråkig var jag. Jag vill aldrig mer känna den känslan. Och jag FÖRSTÅR INTE varför de ville vara tillsammans med mig fast de inte var intresserade av mig som person?! Helt sjukt. Så punkt 1: den som inte gillar att lyssna på mig och höra mina (ibland rätt dåliga) historier kan hit the road. Och den som måste tvinga sig till att tycka att det är intressant: HIT. THE. ROAD. 
• Hen ska inte tycka att förälskelse och plötslig passion är viktigare än livslång kärlek och teamwork. Jag har haft partners som har sagt grejer som att "man vet ju aldrig vad som händer om den stora passionen slår till". Ja tack för den liksom. Det innebär alltså att man ständigt går runt med en oro och en känsla av att allt kan ta slut när som helst. Givetvis kan det göra det, men dealen måste för min del vara att förälskelsen i början inte är något man förväntar sig ska finnas hela tiden. Det kommer bra och dåliga perioder och det gäller att förstå det och inte få panik över det. Punkt 2 alltså: Den som inte känner att det i grunden är mig hen vill ha och är beredd att stå ut med perioder när antingen jag eller hen själv inte är himlastormande lycklig utan faktiskt måste jobba på relationen så återigen, hit the fucking road. 
• Hen ska få mig att må bra. Gärna vara lite imponerad över i alla fall några aspekter av min person. Inte känna sig hotad över att jag är bättre på något utan istället vara stolt över det och känna "fan vad nice att jag har en partner som kan coola grejor". Som jag brukar känna i relationer när min partner imponerar på mig. Jag vill nämligen också få min partner att må bra genom att hen lika ofta är den som är bättre på något och jag kan få vara glad över det. Punkt 3: Vi ska må bra av varandra. 
• Jag ska vara den hen helst av allt vill ha ett livslångt samtal med. Om allt och ingenting. Den hen först vill ringa när något kul händer. Eller när något tråkigt händer. Som hen helst vill ha med överallt men som hen också vill vara ifrån ibland så att vi kan sakna varandra. Så punkt 4: Det ska aldrig någonsin vara ett "måste" att umgås med mig.
• Och slutligen: det ska finnas fysisk attraktion. Men det brukar inte vara nåt problem om övriga punkter är uppfyllda. 

Jag vet inte jag. Inte tycker jag att det är en särskilt avancerad kravlista. Mer sunt jävla förnuft om man förväntar sig att man ska kunna leva ihop med någon. Och jag har ju faktiskt träffat minst... ja... två personer i mitt liv som uppfyllt alla krav. Fast de har ju förstås inte tyckt att jag uppfyller deras krav (inte sagt med en självömkande ton, jag har full respekt för att man har olika uppfattningar om vad man är ute efter hos en partner).

Och kolla, ingenstans på listan står det något om utseende eller pengar eller barn eller musiksmak eller bestick (det fanns med på min kravlista när jag var 20) eller vad fan annat som helst. Så kräsen? If you say so. Jag har det bara alldeles för bra i min "ensamhet" för att ställa upp på en relation där jag INTE får det jag beskriver ovan. Så. Nu kanske alla som oroar sig så mycket över mitt civilstånd att de känner sig tvingade att fråga om det i tid och otid kan känna sig lugnade. All is well. 

En tjejgrej

Okej, det har tagit mig en hel sommar och lite till att få tillbaka någon form av fungerande kognitiva förmågor. Jag kan numera läsa flera rader i en hyfsat avancerad text innan tankarna svävar iväg. Jag kan också formulera sammanhängande resonemang när jag pratar med mig själv (dock inte när jag pratar med andra, väntar fortfarande på att den förmågan ska återvända).  Framförallt börjar jag känna att saker och ting på riktigt är intressanta, inte bara utmattande. Helt. Jävla. Underbart. Men jag grinar fortfarande så fort något känns minsta lilla känslomässigt ansträngande. Det väljer jag dock att se som något positivt, tårar och känslor är ingalunda något vi borde skämmas för eller dölja varken för oss själva eller andra.

På tal om skamkänslor är det något annat jag vill ta upp: normerna för samtal i vårt ack så jämställda samhälle. Förra året var mitt mål att jobba med min bild av människokroppen som något man måste värdera (framförallt i fråga om vikt) och bedöma, så jag har läst sjuka mängder bloggar, forskning, instagraminlägg och tweets om fettförakt och fat shaming. Läs på om du inte redan gjort det. I år är målet att jobba med min bild av det kvinnliga som något fånigt eller mindre eftersträvansvärt. Nu menar jag inte det kvinnliga som i sådant vi oftast ser som positivt, vackra ben, en mjuk vän röst, goda kunskaper i köket och så vidare och så vidare. Jag menar att vi ser tjejigt som töntigt. Jag menar att vi kallar kvinnligt nätverkande för skvaller och manligt för... nätverkande. Jag menar just nu framförallt att kvinnligt kodade samtalsämnen på ALLA OMRÅDEN i mitt och andras liv nedvärderas i jämförelse med manliga.

Exempel: jag skulle vilja hävda att relationer är ett traditionellt kvinnligt kodat samtalsämne (nej nej nej, jag menar inte att det inte finns män som gladeligen diskuterar detta eller att det skulle vara konstigt om kvinnor inte ville diskutera det, jag GENERALISERAR. Slå upp det. Det finns en poäng med generaliseringar). Det är också ett samtalsämne som enligt forskning nästan uteslutande har minst en kvinnlig part. Kvinnor diskuterar i hög utsträckning relationer med andra kvinnor och i något mindre utsträckning med män. Män diskuterar relationer sjukt sällan i jämförelse med kvinnor. Och, håll i er nu, så gott som uteslutande med kvinnor, inte med andra män. Det är ju sjukt konstigt. Alla har ju relationer. Alla håller med om att relationer är oerhört viktiga i våra liv. Så VARFÖR ser det ut så här? Jo, för att relationer hör till kvinnornas sfär. Det är klart att det här är ett förenklat resonemang, givetvis är det många andra faktorer som spelar in, som utbildningsnivå, klass och mycket mer.

Men nu skulle jag vilja använda det som kallas anekdotisk bevisföring, jag tänker nämligen använda mina egna erfarenheter SOM OM DE VAR BEVIS PÅ NÅGOT. När jag umgås med vänner av manligt kön med samma utbildningsnivå och liknande bakgrund som jag har jag upptäckt att vi en majoritet av tiden diskuterar traditionellt manligt kodade samtalsämnen. Samhällsfrågor. Sport. Vi diskuterar väldigt sällan "kvinnliga" samtalsämnen. Relationer som sagt. Nöjesliv. Smink. Det spelar ingen roll om det är flest kvinnor eller flest män i samtalet, så fort något "kvinnligt" tas upp försvinner männen ur samtalet. Motsvarande effekt ses inte då något "manligt" tas upp, då fortsätter alla delta aktivt. Varför är inte fler killar intresserade av att diskutera smink? De använder det inte säger ni, men jag spelar inte fotboll heller? Ändå är jag fullt kapabel att diskutera det om någon vill? Jag har trott att det kanske handlar om att jag är ovanligt intresserad av andra människor och deras intressen, men när jag har rotat i det och satt samman flera skilda tillfällen till en helhet framträder en helt annan bild.

Anledningen är att vi låter ett traditionellt manligt intresse och en manlig norm styra vad vi anser vara okej och till med värdigt att prata om. Det ÄR inte finare eller mer intellektuellt att prata om fotboll än om smink. Båda företeelserna har en lång historia och båda kan i rimlighetens namn ses som rätt fåniga och onödiga. Men den ena företeelsen kopplas till den manliga sfären och den andra till den kvinnliga och däri ligger skillnaden.

Varför himlar vi med ögonen om någon vill prata om Melodifestivalen? Lägg av med det. Se det för vad det är, du är inte så fint jämställd som du tror. Om du verkligen var det skulle du inte automatiskt, som jag länge gjort, koppla "tjejigt" till lite skämmigt. Diskussioner kring forskning om relationer är minst lika viktiga som diskussioner kring forskning om ekonomiska förhållanden. Och diskussioner om vem som ska spela i förstafemman för Modo i år är precis lika viktiga som vem som är med i andra delfestivalen i Mello. Jag ska inte ses som dummare eller fånigare för att jag väljer det ena samtalsämnet framför det andra. Och om jag är beredd att stå ut med en i mina öron tråkig diskussion om hemmabyggen förväntar jag mig att mina vänner vackert ställer upp på diskussioner om husdjur. Ni får själva gissa vilket som är kvinnligt och vilket som är manligt kodat.

Mitt mål, således, är att i jämställdhetens namn börja gräva där jag själv står. Jag ska sluta vara lite stolt över att jag kan prata sport och sluta skämmas över tjejsnacket och fnissandet (fnissade är precis lika fint som ett manligt asgarv). Jag ska kräva av alla mina vänner att vi breddar våra samtalsämnen och slutar sucka åt "töntiga" områden som kläder eller heminredning (jag gillar inte något av dem och jag har himlat ögonen ur led åt hur fåniga båda är men nu skäms jag över det eftersom jag inser att det bottnar i mitt eget förakt av det kvinnligt kodade) om det nu är någon i sällskapet som vill prata om det.

PS. Jag erkänner villigt att jag är rätt outbildad på det här området (fast jag har läst en hel del forskning om genus och samtal) så jag tänker ta mitt ansvar och läsa på. Dock är exemplen ovan på kvinnligt och manligt kodade samtalsämnen inte en del av den anekdotiska bevisföringen, de är forskningsbaserade. DS.

Bombs away

Jag har inte bloggat på evigheter fast jag velat. Förutom att jag gillar att ha en "dagbok" för min egen del tycker jag också om att alla som vill kan läsa lite om mitt liv eftersom jag varken gillar att skriva långa brev och mail eller att prata i telefon. To all my fans liksom.

De senaste åren har inläggen blivit färre och färre. Mina första år som lärare bloggade jag rätt intensivt (kanske för att jag inte kände en käft i Gävle och kunde spendera kvällarna framför min gamla stenåldersdator) även om jag var helt överhopad av arbete. Jag minns knappt något alls från de åren, men blogga hann jag. Så vad har hänt de senaste åren? Viljan har funnits men jag o-r-k-a-r- inte. Förrän nu. Nu när jag inte jobbat sen i början på juni och dessutom valt att hoppa av det sjunkande skeppet (så skojig ordvits när man jobbar på Vasaskolan) på obestämd tid. Nu börjar jag känna att jag kan formulera sammanhängande tankar.

Det är rent ut sagt för jävligt att människor som inte bara ska utbilda landets framtida arbetskraft utan också ska hjälpa till att forma ofta rätt ömtåliga tonåringar till vuxna med god självkänsla behandlas på det sätt de gör i skolvärlden idag. FÖR JÄVLIGT. Jag funderar på att försöka formulera några inlägg framöver om hur den behandlingen ser ut. Jag älskar verkligen att jobba som lärare och jag trodde aldrig att jag skulle klara av att ge upp något som betyder så mycket för mig. Men det går helt enkelt inte längre, vågen tippade över åt fel håll. Eller rätt. Det beror på hur man ser det. För tro det eller ej, lärare (enligt min nioåriga erfarenhet) är INTE ett särskilt gnälligt släkte, snarare tvärtom, men de har en hel del att gnälla på. Something is rotten in the state of Sweden.

Spenderar alltså sommaren på ställe där folk har tid att göra gräsmatta av en åker. Good shit. 

It's time to begin...

... I'm counting in: 5,6,7,8.

Kan ju inte hoppa över...

... nedskrivna citat som dyker upp på post it:s all over the place.

Anonym kollega (i det anrika personalrummet med gamla rektorers porträtt bistert stirrande ner på oss): "Knusslig får inte knulla!"

Därmed känner jag att förra årets citattävling är avgjord. Eller? Man kan ju inte heller glömma rariteter som:

Anonym kollega 2 (inrusande i arbetsrummet där övriga arbetar plikttroget): "Jag vet att det här kommer att låta konstigt men ser ni om jag har hål i stjärten?!"

Äh, let's go

Nä nu tänker jag börja blogga mer igen. Jag håller på att bli fördummad. Dags att börja fundera på viktiga grejer.

Som till exempel: det cirkulerar en hel del inlägg och kommentarer på sociala medier just nu som påstår att "rabiata manshatande feminister" ska lämna "stackars svenska män" ifred. Och att "riktiga svenska kvinnor" måste försvara de svenska männen mot nämnda feminister. Det funderar jag mycket på. Hur jag plötsligt inte räknas som en "riktig svensk kvinna" bara för att jag är feminist. Eller räknas jag inte till "rabiata manshatande feminister" om jag inte känner mig varken rabiat eller manshatande, bara hälsosamt kritisk till rådande strukturer?

För hur kan feminist vara ett skällsord? Det finns en skrämmande historielöshet i att använda det så, med tanke på att det är feminismens förtjänst att kvinnor har rösträtt, möjlighet att välja en yrkeskarriär utanför hemmet eller överhuvudtaget är myndiga. Även när de jobbade för sådana saker sågs feminister som "rabiata". Det här med att "feminismen har gått för långt" är inte direkt en ny tanke, samma indignerade utrop hördes när någon presenterade det helt orimliga förslaget att kvinnor borde inkluderas i den demokratiska processen. Just det här, att historien upprepar sig, gör mig så sjukt trött. Jag orkar inte ens säga emot när folk drar igång sina svador om manshat och överdrifter. För om historien verkligen upprepar sig kommer folk om 50 år att inse att dagens feminism INTE hade gått för långt och att de som tyckte det var idioter. Förhoppningsvis inser de vid det laget det själva också.