... nedskrivna citat som dyker upp på post it:s all over the place.
Anonym kollega (i det anrika personalrummet med gamla rektorers porträtt bistert stirrande ner på oss): "Knusslig får inte knulla!"
Därmed känner jag att förra årets citattävling är avgjord. Eller? Man kan ju inte heller glömma rariteter som:
Anonym kollega 2 (inrusande i arbetsrummet där övriga arbetar plikttroget): "Jag vet att det här kommer att låta konstigt men ser ni om jag har hål i stjärten?!"
torsdag 21 januari 2016
Äh, let's go
Nä nu tänker jag börja blogga mer igen. Jag håller på att bli fördummad. Dags att börja fundera på viktiga grejer.
Som till exempel: det cirkulerar en hel del inlägg och kommentarer på sociala medier just nu som påstår att "rabiata manshatande feminister" ska lämna "stackars svenska män" ifred. Och att "riktiga svenska kvinnor" måste försvara de svenska männen mot nämnda feminister. Det funderar jag mycket på. Hur jag plötsligt inte räknas som en "riktig svensk kvinna" bara för att jag är feminist. Eller räknas jag inte till "rabiata manshatande feminister" om jag inte känner mig varken rabiat eller manshatande, bara hälsosamt kritisk till rådande strukturer?
För hur kan feminist vara ett skällsord? Det finns en skrämmande historielöshet i att använda det så, med tanke på att det är feminismens förtjänst att kvinnor har rösträtt, möjlighet att välja en yrkeskarriär utanför hemmet eller överhuvudtaget är myndiga. Även när de jobbade för sådana saker sågs feminister som "rabiata". Det här med att "feminismen har gått för långt" är inte direkt en ny tanke, samma indignerade utrop hördes när någon presenterade det helt orimliga förslaget att kvinnor borde inkluderas i den demokratiska processen. Just det här, att historien upprepar sig, gör mig så sjukt trött. Jag orkar inte ens säga emot när folk drar igång sina svador om manshat och överdrifter. För om historien verkligen upprepar sig kommer folk om 50 år att inse att dagens feminism INTE hade gått för långt och att de som tyckte det var idioter. Förhoppningsvis inser de vid det laget det själva också.
Som till exempel: det cirkulerar en hel del inlägg och kommentarer på sociala medier just nu som påstår att "rabiata manshatande feminister" ska lämna "stackars svenska män" ifred. Och att "riktiga svenska kvinnor" måste försvara de svenska männen mot nämnda feminister. Det funderar jag mycket på. Hur jag plötsligt inte räknas som en "riktig svensk kvinna" bara för att jag är feminist. Eller räknas jag inte till "rabiata manshatande feminister" om jag inte känner mig varken rabiat eller manshatande, bara hälsosamt kritisk till rådande strukturer?
För hur kan feminist vara ett skällsord? Det finns en skrämmande historielöshet i att använda det så, med tanke på att det är feminismens förtjänst att kvinnor har rösträtt, möjlighet att välja en yrkeskarriär utanför hemmet eller överhuvudtaget är myndiga. Även när de jobbade för sådana saker sågs feminister som "rabiata". Det här med att "feminismen har gått för långt" är inte direkt en ny tanke, samma indignerade utrop hördes när någon presenterade det helt orimliga förslaget att kvinnor borde inkluderas i den demokratiska processen. Just det här, att historien upprepar sig, gör mig så sjukt trött. Jag orkar inte ens säga emot när folk drar igång sina svador om manshat och överdrifter. För om historien verkligen upprepar sig kommer folk om 50 år att inse att dagens feminism INTE hade gått för långt och att de som tyckte det var idioter. Förhoppningsvis inser de vid det laget det själva också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)