De senaste åren har inläggen blivit färre och färre. Mina första år som lärare bloggade jag rätt intensivt (kanske för att jag inte kände en käft i Gävle och kunde spendera kvällarna framför min gamla stenåldersdator) även om jag var helt överhopad av arbete. Jag minns knappt något alls från de åren, men blogga hann jag. Så vad har hänt de senaste åren? Viljan har funnits men jag o-r-k-a-r- inte. Förrän nu. Nu när jag inte jobbat sen i början på juni och dessutom valt att hoppa av det sjunkande skeppet (så skojig ordvits när man jobbar på Vasaskolan) på obestämd tid. Nu börjar jag känna att jag kan formulera sammanhängande tankar.
Det är rent ut sagt för jävligt att människor som inte bara ska utbilda landets framtida arbetskraft utan också ska hjälpa till att forma ofta rätt ömtåliga tonåringar till vuxna med god självkänsla behandlas på det sätt de gör i skolvärlden idag. FÖR JÄVLIGT. Jag funderar på att försöka formulera några inlägg framöver om hur den behandlingen ser ut. Jag älskar verkligen att jobba som lärare och jag trodde aldrig att jag skulle klara av att ge upp något som betyder så mycket för mig. Men det går helt enkelt inte längre, vågen tippade över åt fel håll. Eller rätt. Det beror på hur man ser det. För tro det eller ej, lärare (enligt min nioåriga erfarenhet) är INTE ett särskilt gnälligt släkte, snarare tvärtom, men de har en hel del att gnälla på. Something is rotten in the state of Sweden.
Spenderar alltså sommaren på ställe där folk har tid att göra gräsmatta av en åker. Good shit.
