Because I'm happy

Om man är som jag är man glad 80% av tiden. Ofta inte bara lite glad utan jätteglad. Jag blir tacksam över alla möjliga småsaker varje dag och jag skiter i om andra tycker att jag är överdrivet pepp och käck. Stackare som inte känner samma glädjerus över ett badkar eller vaniljkvarg (jag brukar inte haka på mattrender men ända sen jag insåg att den smakar MJUKGLASS som jag inte kunnat äta på tio år har jag varit helt besatt) eller en katt som möter en i hallen när man kommer hem eller ett trevligt samtal med en ny klasskompis eller VAD FAN SOM HELST, jag blir glad över nästan allt.

Jag blir ledsen också. Väldigt ledsen. Just nu är jag ledsen för att jag läser en bok om våldtäktskulturen. Och för att jag inte vill vara lärare mer fast jag älskar det. Och för att folk blir arga om man undrar vad de menar med att de är "riktiga män" (undrar på riktigt alltså, inte på ett konfrontativt sätt). Och för att folk visar fingret i trafiken till nån som råkat köra fel (inte jag faktiskt den här gången!). Och för att jag inte törs gå ut själv på kvällarna längre fast jag älskar kvällspromenader. Och för att de lägger ner all samhällsservice bit för bit så att man snart inte kan bo på världens vackraste plats. Och för att ingen ler när man går förbi dem på stan. Och för att katter har kortare livslängd än människor. Och för att alla inte har det så bra som jag har det. 

Men mest ledsen blir jag när jag lyssnar på den här. Och tyck gärna att den är country-klyschig och sentimental. Det är den. Det är därför jag gillar den. 

Jag vet att jag är en självplågare som lyssnar på den men jag måste. Därför att den påminner om de som borde vara kvar men inte är det, men också för att den påminner om att man får vara ledsen. Det är okej. Vissa grejer är skit och ibland är det enda man kan göra att gråta åt eländet. Sen blir det bättre. 

Let's talk about love

Jag vet att de flesta som känner mig redan hört den här förklaringen flera gånger, men jag behöver skriva ner den så att jag kan hänvisa folk hit nästa gång jag får frågan. Vilken fråga? Jo hur i HELA FRIDEN en så fantastisk människa som jag kan vara singel. Okej, det kanske inte riktigt är så frågan ställs alla gånger. Men ungefär. Ofta finns det också en ton av att jag är "för kräsen" helt enkelt. Jag menar, man kan ju inte vara snart 35 med ett medelmåttigt utseende och komma här med KRAV. Johorå serrö. Det kan man. Om kraven nedan gör mig KRÄSEN är dock något jag lämnar öppet för diskussion.

Mina krav på en framtida partner:

• Hen ska vara intresserad av mig som person PÅ RIKTIGT, inte som funktionen flickvän. Det innebär till exempel att det jag tycker om att prata om är något hen inte bara bör stå ut med av ren välvilja eller "för husfridens skull" (fy fan vad jag hatar det uttrycket) utan hen bör tycka att det är jävligt intressant om inte annat för att JAG tycker det. Låter det konstigt? Inte för mig. Jag funkar nämligen så att om jag tycker att en människa är intressant så blir automatiskt allt den personen berättar om intressant också, eftersom jag verkligen vill veta hur personen tänker och känner. Allt är kanske inte LIKA intressant, men jag brukar anstränga mig för att hitta vad som gör att just det ämnet blir en del av samtalet. Varför är det intressant för hen? Jag har varit med om flera partners som har lyssnat och nickat och hummat och sen har jag känt bara... nähä... Så tråkig var jag. Jag vill aldrig mer känna den känslan. Och jag FÖRSTÅR INTE varför de ville vara tillsammans med mig fast de inte var intresserade av mig som person?! Helt sjukt. Så punkt 1: den som inte gillar att lyssna på mig och höra mina (ibland rätt dåliga) historier kan hit the road. Och den som måste tvinga sig till att tycka att det är intressant: HIT. THE. ROAD. 
• Hen ska inte tycka att förälskelse och plötslig passion är viktigare än livslång kärlek och teamwork. Jag har haft partners som har sagt grejer som att "man vet ju aldrig vad som händer om den stora passionen slår till". Ja tack för den liksom. Det innebär alltså att man ständigt går runt med en oro och en känsla av att allt kan ta slut när som helst. Givetvis kan det göra det, men dealen måste för min del vara att förälskelsen i början inte är något man förväntar sig ska finnas hela tiden. Det kommer bra och dåliga perioder och det gäller att förstå det och inte få panik över det. Punkt 2 alltså: Den som inte känner att det i grunden är mig hen vill ha och är beredd att stå ut med perioder när antingen jag eller hen själv inte är himlastormande lycklig utan faktiskt måste jobba på relationen så återigen, hit the fucking road. 
• Hen ska få mig att må bra. Gärna vara lite imponerad över i alla fall några aspekter av min person. Inte känna sig hotad över att jag är bättre på något utan istället vara stolt över det och känna "fan vad nice att jag har en partner som kan coola grejor". Som jag brukar känna i relationer när min partner imponerar på mig. Jag vill nämligen också få min partner att må bra genom att hen lika ofta är den som är bättre på något och jag kan få vara glad över det. Punkt 3: Vi ska må bra av varandra. 
• Jag ska vara den hen helst av allt vill ha ett livslångt samtal med. Om allt och ingenting. Den hen först vill ringa när något kul händer. Eller när något tråkigt händer. Som hen helst vill ha med överallt men som hen också vill vara ifrån ibland så att vi kan sakna varandra. Så punkt 4: Det ska aldrig någonsin vara ett "måste" att umgås med mig.
• Och slutligen: det ska finnas fysisk attraktion. Men det brukar inte vara nåt problem om övriga punkter är uppfyllda. 

Jag vet inte jag. Inte tycker jag att det är en särskilt avancerad kravlista. Mer sunt jävla förnuft om man förväntar sig att man ska kunna leva ihop med någon. Och jag har ju faktiskt träffat minst... ja... två personer i mitt liv som uppfyllt alla krav. Fast de har ju förstås inte tyckt att jag uppfyller deras krav (inte sagt med en självömkande ton, jag har full respekt för att man har olika uppfattningar om vad man är ute efter hos en partner).

Och kolla, ingenstans på listan står det något om utseende eller pengar eller barn eller musiksmak eller bestick (det fanns med på min kravlista när jag var 20) eller vad fan annat som helst. Så kräsen? If you say so. Jag har det bara alldeles för bra i min "ensamhet" för att ställa upp på en relation där jag INTE får det jag beskriver ovan. Så. Nu kanske alla som oroar sig så mycket över mitt civilstånd att de känner sig tvingade att fråga om det i tid och otid kan känna sig lugnade. All is well. 

En tjejgrej

Okej, det har tagit mig en hel sommar och lite till att få tillbaka någon form av fungerande kognitiva förmågor. Jag kan numera läsa flera rader i en hyfsat avancerad text innan tankarna svävar iväg. Jag kan också formulera sammanhängande resonemang när jag pratar med mig själv (dock inte när jag pratar med andra, väntar fortfarande på att den förmågan ska återvända).  Framförallt börjar jag känna att saker och ting på riktigt är intressanta, inte bara utmattande. Helt. Jävla. Underbart. Men jag grinar fortfarande så fort något känns minsta lilla känslomässigt ansträngande. Det väljer jag dock att se som något positivt, tårar och känslor är ingalunda något vi borde skämmas för eller dölja varken för oss själva eller andra.

På tal om skamkänslor är det något annat jag vill ta upp: normerna för samtal i vårt ack så jämställda samhälle. Förra året var mitt mål att jobba med min bild av människokroppen som något man måste värdera (framförallt i fråga om vikt) och bedöma, så jag har läst sjuka mängder bloggar, forskning, instagraminlägg och tweets om fettförakt och fat shaming. Läs på om du inte redan gjort det. I år är målet att jobba med min bild av det kvinnliga som något fånigt eller mindre eftersträvansvärt. Nu menar jag inte det kvinnliga som i sådant vi oftast ser som positivt, vackra ben, en mjuk vän röst, goda kunskaper i köket och så vidare och så vidare. Jag menar att vi ser tjejigt som töntigt. Jag menar att vi kallar kvinnligt nätverkande för skvaller och manligt för... nätverkande. Jag menar just nu framförallt att kvinnligt kodade samtalsämnen på ALLA OMRÅDEN i mitt och andras liv nedvärderas i jämförelse med manliga.

Exempel: jag skulle vilja hävda att relationer är ett traditionellt kvinnligt kodat samtalsämne (nej nej nej, jag menar inte att det inte finns män som gladeligen diskuterar detta eller att det skulle vara konstigt om kvinnor inte ville diskutera det, jag GENERALISERAR. Slå upp det. Det finns en poäng med generaliseringar). Det är också ett samtalsämne som enligt forskning nästan uteslutande har minst en kvinnlig part. Kvinnor diskuterar i hög utsträckning relationer med andra kvinnor och i något mindre utsträckning med män. Män diskuterar relationer sjukt sällan i jämförelse med kvinnor. Och, håll i er nu, så gott som uteslutande med kvinnor, inte med andra män. Det är ju sjukt konstigt. Alla har ju relationer. Alla håller med om att relationer är oerhört viktiga i våra liv. Så VARFÖR ser det ut så här? Jo, för att relationer hör till kvinnornas sfär. Det är klart att det här är ett förenklat resonemang, givetvis är det många andra faktorer som spelar in, som utbildningsnivå, klass och mycket mer.

Men nu skulle jag vilja använda det som kallas anekdotisk bevisföring, jag tänker nämligen använda mina egna erfarenheter SOM OM DE VAR BEVIS PÅ NÅGOT. När jag umgås med vänner av manligt kön med samma utbildningsnivå och liknande bakgrund som jag har jag upptäckt att vi en majoritet av tiden diskuterar traditionellt manligt kodade samtalsämnen. Samhällsfrågor. Sport. Vi diskuterar väldigt sällan "kvinnliga" samtalsämnen. Relationer som sagt. Nöjesliv. Smink. Det spelar ingen roll om det är flest kvinnor eller flest män i samtalet, så fort något "kvinnligt" tas upp försvinner männen ur samtalet. Motsvarande effekt ses inte då något "manligt" tas upp, då fortsätter alla delta aktivt. Varför är inte fler killar intresserade av att diskutera smink? De använder det inte säger ni, men jag spelar inte fotboll heller? Ändå är jag fullt kapabel att diskutera det om någon vill? Jag har trott att det kanske handlar om att jag är ovanligt intresserad av andra människor och deras intressen, men när jag har rotat i det och satt samman flera skilda tillfällen till en helhet framträder en helt annan bild.

Anledningen är att vi låter ett traditionellt manligt intresse och en manlig norm styra vad vi anser vara okej och till med värdigt att prata om. Det ÄR inte finare eller mer intellektuellt att prata om fotboll än om smink. Båda företeelserna har en lång historia och båda kan i rimlighetens namn ses som rätt fåniga och onödiga. Men den ena företeelsen kopplas till den manliga sfären och den andra till den kvinnliga och däri ligger skillnaden.

Varför himlar vi med ögonen om någon vill prata om Melodifestivalen? Lägg av med det. Se det för vad det är, du är inte så fint jämställd som du tror. Om du verkligen var det skulle du inte automatiskt, som jag länge gjort, koppla "tjejigt" till lite skämmigt. Diskussioner kring forskning om relationer är minst lika viktiga som diskussioner kring forskning om ekonomiska förhållanden. Och diskussioner om vem som ska spela i förstafemman för Modo i år är precis lika viktiga som vem som är med i andra delfestivalen i Mello. Jag ska inte ses som dummare eller fånigare för att jag väljer det ena samtalsämnet framför det andra. Och om jag är beredd att stå ut med en i mina öron tråkig diskussion om hemmabyggen förväntar jag mig att mina vänner vackert ställer upp på diskussioner om husdjur. Ni får själva gissa vilket som är kvinnligt och vilket som är manligt kodat.

Mitt mål, således, är att i jämställdhetens namn börja gräva där jag själv står. Jag ska sluta vara lite stolt över att jag kan prata sport och sluta skämmas över tjejsnacket och fnissandet (fnissade är precis lika fint som ett manligt asgarv). Jag ska kräva av alla mina vänner att vi breddar våra samtalsämnen och slutar sucka åt "töntiga" områden som kläder eller heminredning (jag gillar inte något av dem och jag har himlat ögonen ur led åt hur fåniga båda är men nu skäms jag över det eftersom jag inser att det bottnar i mitt eget förakt av det kvinnligt kodade) om det nu är någon i sällskapet som vill prata om det.

PS. Jag erkänner villigt att jag är rätt outbildad på det här området (fast jag har läst en hel del forskning om genus och samtal) så jag tänker ta mitt ansvar och läsa på. Dock är exemplen ovan på kvinnligt och manligt kodade samtalsämnen inte en del av den anekdotiska bevisföringen, de är forskningsbaserade. DS.