Jag har fått nytt jobb. Köpt sommarstuga. Och haft ett helt fantastiskt år på journalistutbildningen där jag lärt mig massor om media och skrivande men framförallt om mig själv. Jag har fått tid till att fundera på vad som är mitt livs just nu viktigaste byggstenar. Det är inte konstigt att välja var man vill bo utifrån en dansklubb. Eller en känsla. Det är inte konstigt att köpa en stuga för att man vill se sina katter springa runt i gräset. Och det är inte konstigt att man får ett jobb för att man började gråta på intervjun. Inte i mitt liv.
Det enda som är konstigt är att lillbrorsan inte kommer och dricker öl på min veranda som vi sa att vi skulle göra när nån av oss köpte hus. Men han ska få en stol ändå.
tisdag 9 maj 2017
tisdag 11 april 2017
Jag lärde mig allt och ingenting
Man hör ofta folk klaga på sin skolgång i termer av "Jag minns ingenting av vad jag lärde mig, det var helt värdelöst!" eller "När i hela friden ska man ha användning av engelska verb eller andragradsekvationer?" . Många av mina elever uttryckte liknande tankar. "Vad ska det här vara bra för, jag kommer aldrig mer att läsa en klassiker eller behöva förstå hur man ska analysera den?!"
Jag tänkte likadant innan jag blev lärare själv. Sen förstod jag vad det skulle vara bra för. Nästan oavsett vilka metoder som används så lär man sig något väldigt viktigt i skolan. Att tänka. Till och med tragglande av tyska prepositioner tränar hjärnan. Inget lärande är bortkastad tid.
Det är klart att det är bättre om metoderna är genomtänkta och gör lärandet så bra som möjligt. Men även "dåliga"metoder och tråkiga lektioner kommer att göra nytta vare sig du vill det eller inte - så länge du tänker. Men sitter du overksam hela lektionen är det klart att det inte händer så mycket. Som mamman i Trolltyg i tomteskogen skulle säga: "Du måste använda huvudet! TÄNK".
När du sitter och tragglar mattetal som du aldrig kommer att ha användning för kanske du samtidigt tränar banor i hjärnan som kommer att hjälpa dig fatta logiska övervägda beslut i framtiden. När du läser den där tråkiga klassikern kanske du tränar din inlevelse och förmåga till empati. När du skriver den fjortonde uppsatsen i svenska med en djup suck medan du tänker "Men jag har ju skrivit tretton stycken redan, varför måste jag göra samma sak igen?" tränar du på att formulera dina tankar så att de blir begripliga för andra.
Jag minns INGENTING från min egen gymnasietid. Om man med "ingenting" menar inga direkta fakta, årtal, formler eller uppgifter. Men min hjärna minns det. Den lärde sig tänka bättre, den höll igång nervbanor och hittade nya kopplingar som annars legat oanvända resten av mitt liv.
Så om mina gamla elever tio år senare säger att de inte minns ett enda dugg av min undervisning hurrar jag av lycka. Jag vet nämligen att de som var där och hade förutsättningar för att jobba med uppgifterna fick helt ovärderlig hjärnträning. De kanske tyckte jag var världens tråkigaste (eller i några få fall världens roligaste) lärare men det spelar faktiskt mindre roll. Huvudsaken är att de lärde sig tänka.
Jag tänkte likadant innan jag blev lärare själv. Sen förstod jag vad det skulle vara bra för. Nästan oavsett vilka metoder som används så lär man sig något väldigt viktigt i skolan. Att tänka. Till och med tragglande av tyska prepositioner tränar hjärnan. Inget lärande är bortkastad tid.
Det är klart att det är bättre om metoderna är genomtänkta och gör lärandet så bra som möjligt. Men även "dåliga"metoder och tråkiga lektioner kommer att göra nytta vare sig du vill det eller inte - så länge du tänker. Men sitter du overksam hela lektionen är det klart att det inte händer så mycket. Som mamman i Trolltyg i tomteskogen skulle säga: "Du måste använda huvudet! TÄNK".
När du sitter och tragglar mattetal som du aldrig kommer att ha användning för kanske du samtidigt tränar banor i hjärnan som kommer att hjälpa dig fatta logiska övervägda beslut i framtiden. När du läser den där tråkiga klassikern kanske du tränar din inlevelse och förmåga till empati. När du skriver den fjortonde uppsatsen i svenska med en djup suck medan du tänker "Men jag har ju skrivit tretton stycken redan, varför måste jag göra samma sak igen?" tränar du på att formulera dina tankar så att de blir begripliga för andra.
Jag minns INGENTING från min egen gymnasietid. Om man med "ingenting" menar inga direkta fakta, årtal, formler eller uppgifter. Men min hjärna minns det. Den lärde sig tänka bättre, den höll igång nervbanor och hittade nya kopplingar som annars legat oanvända resten av mitt liv.
Så om mina gamla elever tio år senare säger att de inte minns ett enda dugg av min undervisning hurrar jag av lycka. Jag vet nämligen att de som var där och hade förutsättningar för att jobba med uppgifterna fick helt ovärderlig hjärnträning. De kanske tyckte jag var världens tråkigaste (eller i några få fall världens roligaste) lärare men det spelar faktiskt mindre roll. Huvudsaken är att de lärde sig tänka.
måndag 6 mars 2017
Here we go again
Jag har tjatat om det förut men jag tänker tjata om det igen. Relationer.
Jag har haft några långa relationer och i de allra flesta fall har de följt mallen för en traditionell heterosexuell relation. Det här är inte en åsikt, det här är fakta. Att man ens måste säga det är så jävla tröttsamt. Men det finns en hel del forskning, både ny och gammal, om hur kvinnor och män GENERELLT hanterar relationer. Att kvinnor tar mest känslomässigt ansvar. Känner in, lyssnar av, ser till så att relationen fungerar.
I mina traditionellt heterosexuella relationer var jag den som tog mest känslomässigt ansvar, även enligt utomstående bedömare. Det var jag som tog ansvar för att reda ut konflikter. Jag ringde och sa att vi säkert bara gjort vårt bästa och att man får vara trött och snäsig ibland. Svaret? Men be om ursäkt då. Det var jag som försökte lära mig hur vi bäst skulle kunna kommunicera. Jag föreslog att vi skulle vara tydliga med om något sårade eller gjorde oss arga, utan att anklaga. Man är ju olika, och det som är ett skämt för mig behöver inte vara det för dig. Svaret? Eller så kan du sluta vara elak bara (ja för jag är ju elak MED FLIT hela tiden, det är verkligen mitt mål i livet).
Det var jag som hela tiden hävdade att det inte nödvändigtvis finns ett rätt och ett fel utan att man kanske måste kunna inse att olika perspektiv ger olika svar på frågor. Svaret: Du har fel.
Jag vet. Jag är ju en så jävla fin människa.
Jag slet hårt med att förstå mina partners. Ställde frågor, valde bästa istället för värsta möjliga tolkning (man kan ju testa med att utgå från att den mittemot gör sitt bästa som sagt och att han eller hon inte medvetet försöker jävlas). Och det är precis det forskning visar att kvinnor gör betydligt mer än män. Jag förklarade det här för ett ex och han sa att han ju alltid frågade hur jag mådde när vi sågs. Men då blev jag lite kinkig. Det räcker nämligen inte att man frågar hur någon mår, man måste lyssna på svaret också (let's just say he didn't). Vara ärligt intresserad. Och är inte det ganska självklart egentligen? Om man inte är intresserad av sin partner, VARFÖR ÄR MAN DÅ IHOP?
Det frågade jag nämnda ex när jag insåg att han inte var ett dugg intresserad av svaret på sin fråga: varför är du ihop med mig om du inte är intresserad av vem jag är? Han erkände att han inte tyckte att mina historier var särskilt roliga att lyssna på. Men han tyckte det var mysigt att åka och handla ihop och så var jag ju snäll.
När jag har tagit upp det här med kvinnliga och manliga och mittemellan vänner får jag ofta samma reaktion: Ja men alla är ju inte så! Eh nej jag vet. Men bara för att alla inte har en dödlig sjukdom behöver man väl inte sluta forska kring botemedel? Det räcker väl att det är många som har problem?
Och män som genast säger att de minsann inte är sådana gör mig mest förvånade. Det är en så konstig reaktion. Om jag skulle höra att kvinnor som grupp gör något som ofta får män att må dåligt i heterosexuella relationer så skulle jag nog INTE reagera med "Inte jaaaaag!". Jag skulle skärskåda mig själv och mitt beteende och fundera på om jag medvetet eller omedvetet gjorde just något sådant. För vem vill att ens partner ska må dåligt?!
Det var till exempel så jag kom på att det är ganska taskigt att tro att min partner ska kunna läsa mina tankar (kvinnor har generellt en samtalsstil som innebär att man lindar in budskap så att man inte ska uppfattas som hotfull, vilket jag läste om i en forskningsartikel) så jag började ändra stil i ALLA mina relationer. Ingen ska behöva fundera på vad jag menar, det är ju enklare om jag säger det.
På samma sätt kan man väl förvänta sig att en framtida partner bryr sig tillräckligt mycket om mitt mående (och sin egen jävla känslomässiga utveckling) för att orka googla "emotional labour" och jobba med sig själv så att vi kan dela det känslomässiga ansvaret för relationen. På så sätt kanske jag kan slippa bli helt känslomässigt dränerad efter bara några månader och tvingas göra slut för att överleva psykiskt. ELLER ÄR DET FÖR MYCKET BEGÄRT?!
PS. Alla som har en relation vänligen ta åt er, kvinnor som män, om ni inser att er partner gör hästjobbet. Man "är inte bara sån". Man blir sån. Och du kan bli nån bättre. DS.
Jag har haft några långa relationer och i de allra flesta fall har de följt mallen för en traditionell heterosexuell relation. Det här är inte en åsikt, det här är fakta. Att man ens måste säga det är så jävla tröttsamt. Men det finns en hel del forskning, både ny och gammal, om hur kvinnor och män GENERELLT hanterar relationer. Att kvinnor tar mest känslomässigt ansvar. Känner in, lyssnar av, ser till så att relationen fungerar.
I mina traditionellt heterosexuella relationer var jag den som tog mest känslomässigt ansvar, även enligt utomstående bedömare. Det var jag som tog ansvar för att reda ut konflikter. Jag ringde och sa att vi säkert bara gjort vårt bästa och att man får vara trött och snäsig ibland. Svaret? Men be om ursäkt då. Det var jag som försökte lära mig hur vi bäst skulle kunna kommunicera. Jag föreslog att vi skulle vara tydliga med om något sårade eller gjorde oss arga, utan att anklaga. Man är ju olika, och det som är ett skämt för mig behöver inte vara det för dig. Svaret? Eller så kan du sluta vara elak bara (ja för jag är ju elak MED FLIT hela tiden, det är verkligen mitt mål i livet).
Det var jag som hela tiden hävdade att det inte nödvändigtvis finns ett rätt och ett fel utan att man kanske måste kunna inse att olika perspektiv ger olika svar på frågor. Svaret: Du har fel.
Jag vet. Jag är ju en så jävla fin människa.
Jag slet hårt med att förstå mina partners. Ställde frågor, valde bästa istället för värsta möjliga tolkning (man kan ju testa med att utgå från att den mittemot gör sitt bästa som sagt och att han eller hon inte medvetet försöker jävlas). Och det är precis det forskning visar att kvinnor gör betydligt mer än män. Jag förklarade det här för ett ex och han sa att han ju alltid frågade hur jag mådde när vi sågs. Men då blev jag lite kinkig. Det räcker nämligen inte att man frågar hur någon mår, man måste lyssna på svaret också (let's just say he didn't). Vara ärligt intresserad. Och är inte det ganska självklart egentligen? Om man inte är intresserad av sin partner, VARFÖR ÄR MAN DÅ IHOP?
Det frågade jag nämnda ex när jag insåg att han inte var ett dugg intresserad av svaret på sin fråga: varför är du ihop med mig om du inte är intresserad av vem jag är? Han erkände att han inte tyckte att mina historier var särskilt roliga att lyssna på. Men han tyckte det var mysigt att åka och handla ihop och så var jag ju snäll.
När jag har tagit upp det här med kvinnliga och manliga och mittemellan vänner får jag ofta samma reaktion: Ja men alla är ju inte så! Eh nej jag vet. Men bara för att alla inte har en dödlig sjukdom behöver man väl inte sluta forska kring botemedel? Det räcker väl att det är många som har problem?
Och män som genast säger att de minsann inte är sådana gör mig mest förvånade. Det är en så konstig reaktion. Om jag skulle höra att kvinnor som grupp gör något som ofta får män att må dåligt i heterosexuella relationer så skulle jag nog INTE reagera med "Inte jaaaaag!". Jag skulle skärskåda mig själv och mitt beteende och fundera på om jag medvetet eller omedvetet gjorde just något sådant. För vem vill att ens partner ska må dåligt?!
Det var till exempel så jag kom på att det är ganska taskigt att tro att min partner ska kunna läsa mina tankar (kvinnor har generellt en samtalsstil som innebär att man lindar in budskap så att man inte ska uppfattas som hotfull, vilket jag läste om i en forskningsartikel) så jag började ändra stil i ALLA mina relationer. Ingen ska behöva fundera på vad jag menar, det är ju enklare om jag säger det.
På samma sätt kan man väl förvänta sig att en framtida partner bryr sig tillräckligt mycket om mitt mående (och sin egen jävla känslomässiga utveckling) för att orka googla "emotional labour" och jobba med sig själv så att vi kan dela det känslomässiga ansvaret för relationen. På så sätt kanske jag kan slippa bli helt känslomässigt dränerad efter bara några månader och tvingas göra slut för att överleva psykiskt. ELLER ÄR DET FÖR MYCKET BEGÄRT?!
PS. Alla som har en relation vänligen ta åt er, kvinnor som män, om ni inser att er partner gör hästjobbet. Man "är inte bara sån". Man blir sån. Och du kan bli nån bättre. DS.
onsdag 8 februari 2017
Om landet
Idag var jag på landsbygden på reportageresa. Min praktikplats erbjuder en hel del frihet så när jag sa: "Jag vill gärna skriva om nåt annat än stan" sa min handledare "Ja! Jag hinner sällan ge mig ut i kommunen men om du vill åka är det jättebra!".
Således tog jag halv åtta i morse bussen till Norrsundet och tillbringade mer än halva arbetsdagen där. Så. Sjukt. Roligt. Jag vill inte få människorna där att framstå som "gulliga" (vilket lantisar ofta framställs som) och jag vill inte beskriva landsbygden som avvikande från normen (staden förstås). Det är lättare sagt än gjort. Hela tiden registrerade min hjärna beteenden och skickade tankar som "Det DÄR skulle aldrig hända i stan!" eller "Åh alla här är så trevliga!". Men folk på landsbygden är HELT VANLIGA MÄNNISKOR som lever HELT VANLIGA LIV bara inte i en stad. Skillnaden är att deras liv inte är sådana som syns särskilt ofta i media (däremot rätt ofta i film enligt undersökningar, men då ofta som just något "gulligt" eller problematiskt). Jag har ingen aning om hur jag ska kunna skriva en artikel där landsbygden är norm utan att bli mästrande i tonen.
Jag kan inte låta bli att reagera på hur de helt vanliga människorna där var så ovanligt trevliga. Och det går inte att komma ifrån att miljön antagligen spelar in rätt mycket. Alla jag pratade med var överens om att på landet får man lära sig att klara sig själv. Det finns inte samma struktur som i städerna. Om inga vinstdrivna företag eller organisationer vill starta den verksamhet man vill utnyttja där man bor får man fixa det själv. Ett gym. En musikskola. En second hand-affär. Alla hjälps åt. Och det är klart att det skapar närmare relationer inom ett samhälle och att det gör tonen vänligare i fler sammanhang. Det betyder inte att människorna där är finare än andra, de har bara tränat på andra beteenden än människor i stan (som är bra på att beställa drinkar eller vänta på att få gå på toan till exempel).
Således tog jag halv åtta i morse bussen till Norrsundet och tillbringade mer än halva arbetsdagen där. Så. Sjukt. Roligt. Jag vill inte få människorna där att framstå som "gulliga" (vilket lantisar ofta framställs som) och jag vill inte beskriva landsbygden som avvikande från normen (staden förstås). Det är lättare sagt än gjort. Hela tiden registrerade min hjärna beteenden och skickade tankar som "Det DÄR skulle aldrig hända i stan!" eller "Åh alla här är så trevliga!". Men folk på landsbygden är HELT VANLIGA MÄNNISKOR som lever HELT VANLIGA LIV bara inte i en stad. Skillnaden är att deras liv inte är sådana som syns särskilt ofta i media (däremot rätt ofta i film enligt undersökningar, men då ofta som just något "gulligt" eller problematiskt). Jag har ingen aning om hur jag ska kunna skriva en artikel där landsbygden är norm utan att bli mästrande i tonen.
Jag kan inte låta bli att reagera på hur de helt vanliga människorna där var så ovanligt trevliga. Och det går inte att komma ifrån att miljön antagligen spelar in rätt mycket. Alla jag pratade med var överens om att på landet får man lära sig att klara sig själv. Det finns inte samma struktur som i städerna. Om inga vinstdrivna företag eller organisationer vill starta den verksamhet man vill utnyttja där man bor får man fixa det själv. Ett gym. En musikskola. En second hand-affär. Alla hjälps åt. Och det är klart att det skapar närmare relationer inom ett samhälle och att det gör tonen vänligare i fler sammanhang. Det betyder inte att människorna där är finare än andra, de har bara tränat på andra beteenden än människor i stan (som är bra på att beställa drinkar eller vänta på att få gå på toan till exempel).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)